Tankar om singellivet

UPP SOM EN SOL & NER SOM EN PANNKAKA

Emelie

UPP SOM EN SOL & NER SOM EN PANNKAKA

Singellivet har sannerligen sina ups & downs. Ibland känns allt väldigt roligt och ibland känns det som att en vill gräva ner sig under en sten.

Jag är rätt pepp på livet men kan känna att det är otroligt svårt att inte bli påverkad av vad som händer med folk runtomkring.

Just nu är många av mina vänner i en period av förlovningar, giftemål, bebisar (ca 100 nya bebisar + graviditeter på mindre än ett halvår) & förhållanden. Jag är såklart jätteglad för alla inblandade men ibland slår det mig att jag är så otroligt långt ifrån något av detta. Och det kan i ärlighetens namn känns rätt pissigt i stunder.

Jag tycker dock det är så himla svårt att reda ut om JAG vill ha allt detta för att JAG vill, eller om jag vill ha det för att så många andra har det? Min uppfattning är att det sociala grupptrycket bara blir större och större ju äldre jag blir (och då är jag ändå bara i början av 30 års åldern, ser med fasa fram emot vad som händer om jag skulle närma mig 40 och inte SKAFFAT MIG EN PARTNER). Utrymmet att ”leva mitt liv som jag vill” verkar definitivt minska och folk förväntar sig att jag ska rätta mig in i ledet.

Hur resonerar ni kring detta? Blir ni påverkade av vad alla andra gör eller kör ni på ert race?

Relaterade Inlägg