TVÅSAMHETSNORMEN VS SINGELLIVET
1420
post-template-default,single,single-post,postid-1420,single-format-standard,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

TVÅSAMHETSNORMEN VS SINGELLIVET

Det finns en artikel på SVD som jag har återkommit till vid ett flertal tillfällen. Terese Petersson och Ursula Kaliszewska genomförde en en studie av singlars förhållande till tvåsamhetsnormen, det vill säga föreställningen om det heterosexuella paret som den normala och ideala mänskliga enheten. Dom intervjuade sex ensamstående kvinnor mellan 26-33, artikeln är ifrån 2003 men som jag förstår det gjordes undersökningen 2002. Ni kan läsa hela artikeln här.

Det som slår mig är att trots att detta är rätt länge sedan känner jag igen mig så himla mycket i det dom säger. Tiden har gått men ingenting verkar ha förändrats. Jag ska ge er några exempel.

”Men trots att singlarna alltså personligen var nöjda med sina livssituationer, påverkades de av den starka tvåsamhetsnormen.

”Eftersom tvåsamhetsnormen är så värderande, fick singlarna kämpa för att se sina liv som värdefulla. Även om de på ett intellektuellt plan kunde inse att det handlade om förlegade ideal, så påverkades de känslomässigt av den osynliga norm som säger att en traditionell parrelation är den bästa livsformen, säger Terese Petersson.”

– Jag påverkas något så OERHÖRT av tvåsamhetsnormen. Hur mycket jag än försöker att inte påverkas av människors uttalade och ickeuttalade åsikter om att jag är singel är det helt omöjligt. Som det står ovan kan man ju förstå att det är ett förlegat/gammalt ideal som lever kvar men det hjälper ju inte.

”En annan singel hade blivit ifrågasatt när hon ville renovera sin lägenhet. Vad var det för mening med att satsa tid och pengar på en bostad som hon ändå bara bodde ensam i”.


– Nu har jag inga planer på att renovera men däremot funderar jag på att flytta till en större lägenhet. Jag har hört från flera håll, både från andra singlar och folk i parrelationer att det är onödigt. Att det är bättre att jag väntar med att flytta till större tills jag ”träffar någon”.

”Parrelationen är också en viktig vuxenmarkör. Två amerikanska familjeterapeuter som arbetat mycket med ensamstående, menar att det inom den västerländska kulturen är vanligt att betrakta giftermål och familjebildning som det enda legitima steget in i vuxenvärlden.”


– Jamen detta är så sant. Det är EXAKT så. Trots att jag är en fullvuxen kompetent människa med jobb, lägenhet och vuxna åtaganden är jag inte riktigt inkluderad bland alla vuxna seriösa människorna. Nu hamnar jag inte vid barnbordet på kalas men det är banne mig inte långt ifrån. Man vet lixom inte VAR MAN SKA GÖRA AV SINGELMÄNNISKAN.

”En tjej skulle exempelvis gå på en klassträff och där visste hon att det fanns många som levde i traditionella parförhållanden. Trots att hon hade uppnått en massa saker i sitt liv som hon var stolt över, kände hon att hon skulle få svårt att hävda sin livssituation på ett positivt sätt inför de gamla klasskamraterna”.


– Nu ska jag inte på några klassträffar men SOM jag håller med. I mötet med gamla bekantisar [OBS ej vänner] från förr är det extra tydligt. Jag kan ha framgångar på alla möjliga plan i livet men allting förminskas ner till ” jamen har du träffat någon då?” eller ”men du har inte fått några barn?”.

Känner ni igen er i någon av dessa punkter eller något annat ifrån artikeln?