ATT SKAFFA BARN UTAN PARTNER

Jag hör rätt många singlar som pratar om att de funderar på att ”åka ner till Danmark” för att  göra en spermieinsemination om den stora kärleken/den rätte/den som i alla fall inte är helt galen dyker upp. På senaste tiden har en ju hört lite mer om kvinnor som har en stor barnlängtan och valt att ta tag i det på egen hand istället för att låta ödet bestämma. 

Josefin

 

Läste en artikel om Josefin Olevik i Aftonbladet där hon berättar om sin resa som hon också skrivit en bok om som heter ”Den befriade familjen”(jag har inte läst boken men skulle gärna vilja göra det). Enligt artikeln tog en lång relation slut för Josefin och när hon blev singel bestämde hon sig för att hon ville ha barn även om hon saknade en partner. Efter en tids funderande åkte hon till Danmark för att inseminera sig och har nu ett barn på 3.5 år.

Jag tycker att det är fantastiskt att det finns andra möjligheter att skapa en familj än att vara ett heterosexuellt par men jag känner mig ändå kluven till detta. Jag vill inte själv ha barn till vilket pris som helst. I min värld skulle jag inte vilja beröva ett barn möjligheten till att växa upp med båda sina föräldrar för jag tycker att ett barn har rätt till det. Jag menar inte att man måste leva ihop men jag tycker att ett barn ska kunna ha möjlighet att ha tillgång till båda. Sen förstår jag ju att det kan gå lite hur som helst i livet. Man kanske börjar som ett par som skaffar barn och sen slutar det med att man är ensamstående i alla fall. Vissa föräldrar skiter i sina barn och de får inte växa upp med både sin mamma och pappa även om de finns osv. Men att redan från början exkludera hälften av vem ens barn är i grunden känns fel för mig. Kanske känner jag att det är viktigt för mig då jag är adopterad eller så är det så att jag är gammaldags i mitt tänkande. Hur som helst tycker jag att alla gör som de vill och får välja vilken väg de själva vill gå även om jag själv inte väljer den vägen.

Vad tycker ni? Är detta ett alternativ som ni som singlar övervägt? Tycker ni att det är en väg som känns rimlig?

2 comments

  • Tidigare var jag lite emot det här med att folk skaffade barn på konstgjord väg som ensamstående. Denna åsikt hade jag av ungefär samma anledning som du, att beröva barnet tillgång till båda sina föräldrar redan från början.
    Men då jag funderat lite på frågan så har jag lättat upp lite och tycker att det ändå är ganska okej. Och upplever också att det blivit mer socialt accepterat.
    Efter att ha hört lite från bekanta som jobbar inom socialtjänsten, så är jag av den åsikten att det viktigaste är att det finns några vuxna i barnets närhet som verkligen ser till barnets bästa och ger barnet den trygghet som det behöver för att kunna växa upp till en trygg och välmående människa.
    Sen om det är en ensamstående förälder, två mammor, två pappor eller vilken konstellation det än må vara är inte så viktigt.

    En frågeställning som jag dock kan sakna lite i detta ämne är hur en ensamstående man kan/får göra om han vill skaffa barn utan partner.
    Misstänker att adoptera som ensamstående man i princip är helt omöjligt, då jag sett vilken process det är för en normalt heteropar att få genom en adoption.

    • Jamen det är ju fint att man kan ändra åsikt allteftersom. Jag är inte främmande för att min inställning ändras i livet framöver:) Satt faktiskt och pratade med en vän om just det här med män som vill ha barn utan en partner. Vet inte vilka möjligheter som finns då? Skulle vara intressant att veta. Hoppas på att någon som läser här och kan berätta!

Comments are closed.

Relaterade Inlägg