OLYCKLIGT KÄR

Känslan av att vara olyckligt kär kan vara en av de absolut jobbigaste känslorna i världen. Jag har varit mer olyckligt kär än lyckligt kär inser jag när jag ser tillbaka på åren. Olycklig kärlek nr 1 föll jag för när han gick i nian, högstadiet, när jag gick i trean, lågstadiet. I know, I know, han var lite väl gammal för mig men jag var helt övertygad om att han och jag skulle bli perfekta tillsammans. Han, däremot, såg nog mig som en irriterande liten unge som sprang efter honom.

Olycklig kärlek nr 2, han gick i nian, jag gick i sjuan. Han var hela högstadiets favoritkille. Coolast, snyggast och den sötaste. Och helt ouppnåelig för mig. Jag var helt enkelt inte på hans nivå. Men som jag trånade. Och spanade. Tänkte på honom varje natt och alla dagens timmar.

När han slutade nian dök min olycklig kärlek nr 3 upp. Och därefter olycklig kärlek nr 4. Jag hade aldrig modet att närma mig dessa kärlekar, utan nöjde mig med att tråna, längta och måla upp vårt förhållande i huvudet. Olycklig kärlek nr 5 och 6 var jag ihop med men kände aldrig att det var 100% kärlek från deras håll. Så, summan av kardemumman, mer olyckligt kär-år än de år jag fått med killarna som det varit bra med..än så länge.

Hur många olyckliga kärlekar får en ha i livet?  Hur mycket orkar ens hjärta med? Är det hälsosamt att vara olyckligt kär?
Vad säger ni?

brustethjarta

/Sanna

Relaterade Inlägg