TRETTON ÅR AND THEN GONE

Som den sentimentala mupp jag är, funderar jag rätt ofta runt jul, på människor som en gång varit del av mitt liv men som, av olika anledningar, inte längre är det. Som till exempel J. Vi träffades för snart tretton år sedan, på ett gym i USA. Han var allt jag aldrig drömt om och lite till. Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom. Han var högljudd, jobbig, dryg och verkade inte vidare trevlig ens. Men långsamt började vår vänskap spira och en dag fann jag mig längta till gymmet och då inte för att få kliva på gåbandet och riva av ett svettigt träningspass, utan för att få träffa J.

Han var alltid där, varje kväll och tränade så svetten lackade. Och vi fann varandra där bland kettle bells och hantlar. Vi var ihop i cirka ett år innan det var dags för mig att lämna den amerikanska landsbygden och flyga vidare mot London och nya äventyr. Någonstans inom mig visste jag att vi aldrig skulle hålla, aldrig skulle fungera men ändå höll vi kontakten. Oavsett om jag befann mig på hemmaplan eller i Frankrike, England eller Kanada, så lyckades vi alltid ringa varann bara för att catch up, se vad den andre hade för sig.

Detta pågick fram tills för 1,5 år sedan när jag en gång för alla bestämde mig för att det fick vara nog av vår kontakt. Visst att jag gillade våra samtal som kunde pågå i fem-sex timmar men hur lämnade jag mitt förflutna bakom mig, om det förflutna fortsatte att hänga kvar och hur skulle jag kunna se framåt mot en annan framtid? Så jag avslutade den, vår kontakt, slutade höra av mig och slutade svara när han ringde. Men aldrig har jag slutat tänka på honom. Jag kommer på mig själv med att ibland referera till honom som min Mr Big. Han var precis sådär jobbig som Mr Big är i serien (Sex and the City, om du som läser mot all förmodan inte vet vem jag refererar till:) mot Carrie, alltid flytande i sina svar, aldrig tydlig med vad han kände och det drev mig till vansinne. Han lovade massa och höll det sedan aldrig. Vår historia slutade som det gör med 99% av alla bad boys, att vi gick skilda vägar. Vilket har varit det allra bästa för mig. Men han dyker fortfarande upp i mina tankar då och då, och troligen kommer han alltid göra det, mer sällan men fortfarande nu och då…

You-may-be-out-of-may-sight-but-not-out-of-heart

/Sanna

Relaterade Inlägg