DET HÄR MED SVARTSJUKA

Jag hör ibland om folk som är svartsjuka på sina partners/tillfälliga vänner med extra mys. Det ska ringas en miljon gånger, bråkas om blickar som kastats på någon random människa på stan, förbjudas att träffa vissa personer osv. För vissa är tydligen svartsjuka en helt naturlig del av en relation och om den inte finns anser de inte att relationen är ”på riktigt”. För mig låter det bara oerhört tröttsamt att vara ihop med någon som är svartsjuk eller vara svartsjuk själv för den delen. Ingen av de killar jag varit i relation med genom åren har varit särskilt svartsjuka och det tycker jag har varit skönt. Dock har vissa nästan blivit provocerade av min avsaknad av svartsjuka. De har tolkat det som att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om dem när jag inte reagerat på vissa saker. Exempelvis:

*Pojkvän står och pratar länge med en tjej*.

Jag: Jaha där står han och pratar med någon som han uppenbarligen tycker är trevlig. Härliga tider.

Pojkvän: Men varför säger du inte något om att jag pratade med henne jäääätttelllääänge?

Jag: ?

Det är lite av ett mysterium detta. Min utgångspunkt är att jag litar på den jag är ihop med och utgår ifrån att han inte snackar med en annan tjej av någon annan anledning än att det är en trevlig människa. Jag tycker det är helt orimligt att jag ska ”bestämma” över vem min kille pratar med eller hänger med. Lika mycket som jag tycker det är orimligt att min pojkvän ska diktera vem jag får och inte får prata med. Jag hade oändliga diskussioner angående detta med mitt ex och vi kom väl överens om att han tyckte jag var weird som inte var mer svartsjuk och jag tyckte han var weird som ville att jag skulle vara [lagom] svartsjuk.

Är ni svartsjuka som människor eller lite mer chill?

Relaterade Inlägg