Tankar om relationer

GÅR DET ATT LEVA JÄMSTÄLLT I EN RELATION?

Emelie

GÅR DET ATT LEVA JÄMSTÄLLT I EN RELATION?

En vän till mig ska snart ha barn och hon skrev ett inlägg där hon ställer sig frågan om det går att leva jämställt med barn? När jag läste hennes inlägg på Barnslig.nu började jag fundera på om det ens går att leva jämställt i en relation utan barn?

Jag och mina vänner har haft oändligt många diskussioner kring detta och jag tycker inte alls att det är självklart att folk lever i jämställda relationer. Inte ens de som vill leva i jämställda relationer lever alltid jämställt oavsett om de har barn eller inte. För mig som står bredvid och ser relationer utifrån tycker jag till och med att det är väldigt relationer som faktiskt är jämställda. För många är det en ickefråga och de tycker inte att det är viktigt och jag tycker det är helt OK att inte vilja fokusera på detta men för mig känns det som en av de viktigaste punkterna i hela relationsbyggandet.

När jag pratar om att jag vill leva jämställt menar jag att jag vill att den jag ska leva med delar vardagen med mig på alla plan. Alltså det ska inte ligga på mig att det blir städat hemma, det ligger inte på mig att maten lagas, det ligger inte på mig att alla sociala relationer upprätthålls, det ligger inte på mig att ”hålla reda på allt”. Jag vill att dessa punkter och allt annat ska delas mellan mig och den jag lever med. Alltså: vi ska vara ett team och ha ansvaret tillsammans. Jag förstår inte hur det fortfarande kan vara så att vissa personer tycker att det är helt rimligt att kvinnan i relationen ska ”göra allt”. Det är ju ändå 2016 senast jag kollade i kalendern.

Och när vi ändå är inne på ämnet. Något mer som jag noterar när jag hör om folks relationer är att kvinnorna helt plötsligt blir något som liknar mammor till sina partners.  What is up med det undrar jag. Det blir ju superskevt att en vuxen människa ska ”uppfostra” en annan eller hur man ska uttrycka sig. Det kanske är så att många kvinnor vill ta den rollen och att många män söker någon som tar hand om dem på det sättet? Har en vän som var tillsammans med en kille som i princip förväntade sig att hon skulle plocka upp hans blöta handdukar när han duschat. Han gick alltså ut ur duschen, torkade sig, slängde handduken på golvet och lät den ligga där tills hon tog upp den. Jag får alltså ont i huvudet bara på tanken av att leva med en sån person.

OBS. Antar att det är en del människor i relation som nu kommer tycka att jag behöver en crashcourse i hur det är att vara i en långvarig relation och att jag som singel inte vet någonting och yadiyadiyadiyadiyadi. Men att leva jämställt är min ambition och kommer vara mitt mål i min nästa relation även om det av vissa anses vara en orimlig önskan.

2 comments

  • Profilbild

    Jesper Ek

    Jag tror att det är svårt med delat ledarskap. Speciellt om man inte delar och är överens om grundläggande principer.
    Om man inte kommer överens och strävar efter delat ledarskap så tror jag att det automatiskt blir en som tar ansvaret. Jag har sett det även hos homosexuella par att en styr mer en den andra.
    Men att vara överens i delat ledarskap är viktigt. Det kommer oavsett bli mycket diskussion skulle jag tro då båda har ansvaret.

    • Ja det blir säkert mycket diskussioner men viktigast är väl att man pratar med varandra och kommer fram till en lösning som funkar fär alla inblandade=)

Comments are closed.

Relaterade Inlägg