van
-1
archive,tag,tag-van,tag-92,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

GOFRENDLY

IMG_3032

”Vi tror att alla måste fylla på ibland. Med vänner alltså. Flytt till ny stad, barn tidigt eller sent, gamla vänner som känns urvuxna eller så skulle man bara vilja ha någon i sin närhet som gillar pepperoni precis lika mycket som man själv gör. Oavsett blir livet härligare om man delar det med rätt personer. Så häng med! GoFrendly matchar dig med nya potentiella vänner baserat på vem du är, var du bor, din livssituation och framför allt efter vad du letar efter i en vän”

Så beskriver Gofrendly sin nya app, där en kan hitta nya vänner. Är du i en situation där du inte längre kommer överens eller trivs med dina vänner, har du flyttat till en ny stad och inte känner någon, då kanske inte dejting är det rätta att börja med utan kanske vill du först hitta lite vänner? Varför då inte prova denna app?

Än så länge finns inte appen på app store men du kan registrera dig på deras hemsida www.gofrendly.se  och börja leta efter vänner i din stad/by/område eller vart du nu än är. Jag tror på den här appen!

VEM VÄNDER EN SIG TILL?

Jag har tänkt mycket på det där. Vem vänder en sig till när en behöver höra sanningen? Sanningen om tjejen/killen en dejtar?

Jag minns en scen i Sex and the City där alla fyra tjejerna, vid en middag, pratar om Mirandas senaste dejt. Med på middagen är även Carries pojkvän, Jack Berger (den av hennes pojkvänner jag gillade allra minst, så konstig och knäpp) När Miranda berättar att dejten inte ville följa med henne hem efter dejten intygar tjejkompisarna att han nog hade ett tidigt möte, kanske mådde dåligt, var trött och så vidare, medan Jack B säger rätt och rakt, he is just not that into you. Vilket påminner om filmen, Dumpad. Där får även Ginnifer Goodwins karaktär det rakt rätt sagt till sig, att killen nog inte är into her vidare mycket. Inga ursäkter, inga undanflykter. Sanningen. Förmodligen ( i alla fall kanske det inte är så men i de flesta).

Ni har säkert alla minst en händelse i tankarna där en vän har berättat om hur en kille/tjej betett sig eller att de sagt något olämpligt och det lyst röda varningssignaler, personen er vän träffar är uppenbarligen inte intresserad, ÄNDÅ säger ni, jomen hen har säkert en bra ursäkt, hen är säkert bara väldigt upptagen.

En vän berättade häromdagen om en kille som hon höll på och chatta med. De hade chattat i tre veckor och ingen av dom hade föreslagit en dejt. Jag sa, det är dags nu, bara fråga så vet du ju! Sagt och gjort, hon frågade om de inte skulle ses.
Varpå killen svarar att det gör han gärna men att han var väldigt upptagen de närmaste veckorna.
När hon berättade det stod jag inför två val, 1, säga att bra, då kan ni ses om några veckor, kul!.. eller 2. vad det faktiskt betyder, att han ju inte är tillräckligt intresserad för att faktiskt vilja ses.

Hon insåg själv vad hans svar betydde och sa precis vad jag tänkte, att han inte var intresserad, att hon skulle skita i honom. Är han inte mer intresserad är han inget att ha, oavsett hur snygg och trevlig han verkade vara.

Hur är era vänner? Säger de sanningen? Säger ni sanningen när era vänner råkar på en douche bag som de bör undvika?

ÄR DU VERKLIGEN REDO?

Under de senaste 3 åren som singel kände jag mig hela tiden redo för en relation. Jag trodde mig vara helt redo att dela min vardag med en annan person. Anpassa mig. Kompromissa. Dela ansvar och allt annat som kommer med att vara i en relation.
Men jag inser nu, 6 månader in i den relation jag är i, att jag faktiskt inte var redo, inte alls. Som van singel, som van ensamvarg, som bestämmer över min egen vardag, som gör vad jag vill, när jag vill, som en person som inte planerar min vardag efter någon annan eller ens checkar in med en annan person om vardagliga ting blev dessa 6 månader lite av en chock för mig. Det var inte bara att gå in i en relation med en annan människa efter år av singelskap. Det skulle visa sig ta tid för mig att förstå att jag nu lever ett annat liv.
Jag kunde känna mig trängd då jag inte fick bestämma själv, kunde känna mig jagad om han ville veta vad jag gjorde, var jag var och vart jag skulle.
Missförstå mig rätt, för det kan låta som om jag inte ville ha honom i mitt liv, vilket jag visst ville. Otroligt mycket. Men omställningen var för mig så stor att jag behövde tid.
Som tur är har jag ju träffat en kille som varit otroligt bra på att ge mig den.
Att förstå varför jag reagerar som jag gör och beter mig som jag gör.
Och att vi hela tiden haft en så öppen dialog vilket har lett till att vi kan förstå varann, och prata om varför, hur, när och så vidare.
Så jag frågar mig själv, kunde jag skapat bättre förutsättningar för mig, för att bli mer redo, för att kunnat gå in i relation på ett bättre sätt? Eller är det helt enkelt en för svår omställning som man får låta ta tid?