våga
-1
archive,tag,tag-vaga,tag-560,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

ATT RESA PÅ SEMESTER ENSAM

I fredags körde vi en AW med Singelpoddens Singelvänner och jag tycker alltid det är så himla intressant att höra hur andra lever sina [singel]liv. På vissa punkter känner jag igen mig jättemycket och på vissa punkter inte alls. En grej som vi pratade om var att åka iväg på semester ensam. Några av de personerna som var med hade åkt iväg både på city och solsemester ensamma. Bara sådär. No fuss lixom.

Att dra iväg på semester ensam är en grej som jag inte provat på. Jag har rest ensam i andra sammanhang med andra slutmål men just att resa på semester har aldrig riktigt varit aktuellt. Jag tycker att det är oerhört modigt att dra iväg på det sättet utan att göra en grej av det. Jag inbillar mig att det skulle kännas jobbig att åka ensam. Och detta är baserat på typ ingenting. De personerna som hade rest iväg menade på att de hade känt att de behövde semester, det hade inte varit någon som kunde/ville åka när det var aktuellt så dom körde på ändå. Jag tänker: varför inte? Vet inte varför det är en sån hög tröskel för mig att gå över egentligen. Särskilt som att jag är så orädd i sammanhanget flytta till nya städer/länder utan att känna en käft utan att det är ett problem.

Hur känner ni inför att åka på semester ensamma? Har ni gjort det och tycker ni om det?

VÅGA SÄGA SANNINGEN

Hur hittar man modet? Hur hittar du den där extra lilla styrkan att våga säga till en person, att jag gillar dig? Jag sitter och tänker tillbaka på de gånger jag varit kär. Hur berättade jag? Berättade jag? Fick de veta hur jag kände?

Den första killen jag någonsin gillade gick i nian när jag gick i trean (!) och han överröste jag med information om att jag var kär i honom. Skrev brev, lämnade presenter, gick all in…men fick inget gehör för det. Undrar om mitt mod försvann med honom? Min andra stora kärlek när jag gick i sjuan visste då rakt inte. Absolut inte. Kanske att han märkte det när jag stelnade till varje gång han var i min närhet men jag SA aldrig något. Crush nummer två när jag gick i nian, haha, nej absolut inte. Och så fortsatte det tills jag kom upp i gymnasiet och blev kär i ryssen. Mina vänner såg till att han visste att jag gillade honom och vi blev ihop. Ett kort tag. Men han fick veta, dock inte direkt från mig, men från vänner.

Amerikanen sa till MIG att han gillade mig först men amerikaner känns mer straight forward, fransmannen sa jag aldrig det till men visade det i mitt sätt att agera. Varför är det så svårt att bara säga – Jag gillar dig? Jag vill vara med dig?

EN VANLIG RELATION KOMMER DÖDA MIG

Läser återigen en artikel på N24 där en kille skriver om att han är rädd för att inte kunna träffa någon som inte vågar vara sig själv, som inte kommer våga visa alla nyanser av sitt liv. Samt att han inte kommer träffa någon som han kommer våga visa sina alla sidor för. Han refererar i sin tur till en artikel om hur en ska smsa till sin partner jämfört med hur en ska smsa med sina vänner. Att en är mer nyanserad i sina sms med pojk/flickvännen jämför med de ärliga, öppna och bortgörande smsen en kan skicka med sina vänner. Och jag tänker för mig själv, han måste vara ung.

Eller?

Allt som oftast hör en om relationer där en av partnerna eller båda inte riktigt kan vara sig själv. De spelar en roll inför sin partner för de är rädda för att visa sitt rätta jag. De håller igen när de berättar om fyllor, ex, om händelser när de gjort bort sig själva och så vidare. Medan du med vänner berättar i detalj hur illa du skötte en situation. De vågar inte visa sitt sanna jag. Ett jag som kanske då inte kommer bli uppskattat, som kanske inte kommer bli accepterat. Tror dom.

Sanna, ålder  20 kände allt som oftast så. Jag ville vara allt jag inte var och spelade ofta en roll inför de killar jag crushade på eller som av någon anledning en ville imponera på. Nu, 12 år senare skulle jag inte orka. Inte orka spela eller leka charader inför personen jag delar dygnets alla timmar med. Och jag har en tro på att personen som valt att leva med mig, valt att leva med hela mig och inte bara de delar som är mina bra, utan alla delar, även de så himla mycket mindre bra 🙂 Jag fattar att du inte visar dina sämsta sidor de första månaderna men om du sen inte kan falla tillbaka och visa dig från alla håll och vinklar i personligheten, kan det kanske vara så att något är fel på relationen? Oui? Non?

Ni kan läsa artikeln här, vad tycker ni?

close-relationship-quotes-3