-1
archive,tag,tag-traning,tag-428,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

SVENSKA SINGLAR SPORTIGAST I EUROPA

Att svenska singlar är sportigast i Europa är ett påstående som Elitsinglar gick ut med för ett tag sedan. De har gjort en undersökning där 250 000 singlar runt om i Europa har svarat på frågor och genom singlarnas svar har Elitsinglar kommit fram till detta påstående. Förutom att svenskar singlar är sportigast i stan är det tydligen så att sportiga singlar känner sig sexigare och har ett större självförtroende än de singlar som är medelintresserade av sport. Min tanke när jag läste detta var:

  1. SÅKLART svenskar hävdar att dom är sportintresserade i en undersökning där en ska berätta om sina vanor.
  2. Tveksam till om det är en helt korrekt bild av verkligheten.

Varför är jag tveksam undrar ni? Jo, jag tror att folk tror att det är attraktivt att säga att en tränar och är intresserad av sport och därför anger detta som ett stort intresse. I det verkliga livet där folk har jobb, intresse av att umgås med sina nära och kära samt är människor tror jag inte träningen är ett sånt oerhört stort intresse. Visst tränar många en/nån gång i veckan och visst finns det många härliga vardagsmotionärer och visst kollar folk på mycket sport men utöver det tror jag faktiskt att det är en minoritet som går all in. Det jag tror händer är att folk vill försköna verkligheten lite [mycket] och säger att dom tränar för att det ska låta bra.

Person som tränar= positiva associationer

Person som inte tränar = negativa associationer

Jag lägger personligen inte så mycket värdering i om folk tränar eller inte, mest för att jag inte tror att det automatiskt betyder att en person är hälsosam. Hälsosam för mig är någon som mår bra fysiskt och psykiskt, inte någon som är tränad. Hur som helst.

Om en ska ta personer på diverse dejtingsiter på allvar tränar folk PÅ ETT SJUKT sätt. Förutom att de hänger på gymmet/springer en mil/klättrar i berg MINST en gång om dagen så gillar alla att ”slappna av” med några hundra armhävningar innan läggdags. Själv misstänker jag att folk kanske inte tränar så mycket som dom säger. Jag misstänker att folk eventuellt tränar hälften av tiden. Jag tar det så långt som att säga att jag misstänker att folk till och med ljuger om hur mycket de tränar.

Men vem är jag att sitta här och säga hur mycket singlarna i Sverige tränar. Jag menar, jag KAN ha fel. Alla singlar är kanske världens mest tränande människor och jag har bara missat  detta på grund av att jag har andra saker för mig.

SVETTIGT PÅ DEJTEN!

IMG_2678Har ni hört talas om Tauff Training? Inte jag heller, men de gör tydligen ett samarbete med ett Match.com för att få fler singlar att kombinera dejting med träning. Kul! Parträningseventen drog igång i april i Sveriges största städer. När jag läser om det låter det mest som militärträning. Som jag tidigare provat OCH rekommenderat så är militärträning ett bra sätt att träffa nya människor, samt att komma nära dom. Det är mycket närkontakt i den typen av träning 😉

TRETTON ÅR AND THEN GONE

Som den sentimentala mupp jag är, funderar jag rätt ofta runt jul, på människor som en gång varit del av mitt liv men som, av olika anledningar, inte längre är det. Som till exempel J. Vi träffades för snart tretton år sedan, på ett gym i USA. Han var allt jag aldrig drömt om och lite till. Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom. Han var högljudd, jobbig, dryg och verkade inte vidare trevlig ens. Men långsamt började vår vänskap spira och en dag fann jag mig längta till gymmet och då inte för att få kliva på gåbandet och riva av ett svettigt träningspass, utan för att få träffa J.

Han var alltid där, varje kväll och tränade så svetten lackade. Och vi fann varandra där bland kettle bells och hantlar. Vi var ihop i cirka ett år innan det var dags för mig att lämna den amerikanska landsbygden och flyga vidare mot London och nya äventyr. Någonstans inom mig visste jag att vi aldrig skulle hålla, aldrig skulle fungera men ändå höll vi kontakten. Oavsett om jag befann mig på hemmaplan eller i Frankrike, England eller Kanada, så lyckades vi alltid ringa varann bara för att catch up, se vad den andre hade för sig.

Detta pågick fram tills för 1,5 år sedan när jag en gång för alla bestämde mig för att det fick vara nog av vår kontakt. Visst att jag gillade våra samtal som kunde pågå i fem-sex timmar men hur lämnade jag mitt förflutna bakom mig, om det förflutna fortsatte att hänga kvar och hur skulle jag kunna se framåt mot en annan framtid? Så jag avslutade den, vår kontakt, slutade höra av mig och slutade svara när han ringde. Men aldrig har jag slutat tänka på honom. Jag kommer på mig själv med att ibland referera till honom som min Mr Big. Han var precis sådär jobbig som Mr Big är i serien (Sex and the City, om du som läser mot all förmodan inte vet vem jag refererar till:) mot Carrie, alltid flytande i sina svar, aldrig tydlig med vad han kände och det drev mig till vansinne. Han lovade massa och höll det sedan aldrig. Vår historia slutade som det gör med 99% av alla bad boys, att vi gick skilda vägar. Vilket har varit det allra bästa för mig. Men han dyker fortfarande upp i mina tankar då och då, och troligen kommer han alltid göra det, mer sällan men fortfarande nu och då…

You-may-be-out-of-may-sight-but-not-out-of-heart

/Sanna