-1
archive,tag,tag-tacksamhet,tag-195,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

ATT INSE SITT VÄRDE

ladda ned

Det här med att inse sitt eget värde är inte alltid så lätt. Vi berörde ämnet en del i avsnitt 27 men jag skulle vilja skriva några ord om detta.

Jag har tappat räkningen på hur många kompisar, bekanta och random peoples som jag hör prata om personer som dom dejtar seriöst/är ihop med och som beter sig illa. Deras lööve intresse har oerhört svårt att vara schyssta människor och fortsätter gång på gång att gå över gränsen för vad som är OK. Trots att mina kompisar/bekanta/random peoples blir dåligt behandlade lämnar dom inte situationen. Jag förstår att det är lätt att bli förblindad av kärlek men någonstans måste det ju finnas en gräns? I min värld så har en person som älskar dig för den du är;

  • Inga problem med pallra sig dit där du är.
  • Inga problem att ställa upp och göra saker för dig.
  • Inga problem med att lyssna på vad du har att säga.
  • Inga problem med träffa dina vänner.
  • Inga problem med att följa med på saker som är viktiga för dig.
  • Inga problem med att bara finnas där.

Allting sker ju såklart på båda hållen men jag kan i mitt huvud inte fatta folk som vägrar ställa upp på något som helst sätt för den dom är med. Jag hör hur folk är tacksamma för att deras lööve intresse hör av sig på deras födelsedag eller ger presenter, folk som är tacksamma för att ”dom i alla fall svarade på sms 4 veckor senare”, folk som är tacksamma för att den dom träffar faktiskt dök upp på den där middagen som var bestämd, folk som är tacksamma för att den dom träffar hör av sig när dom säger att dom ska höra av sig, folk som är tacksamma för att den dom träffar är lite snälla då och då.

Jag funderar på om tacksamheten beror på att man inte tror att man är värd mer? Att man inte är värd en annan persons tid? Att man inte är värld en annan persons fulla engagemang?

Och ibland undrar jag också om det är jag som är orimlig på min syn på relationer? Har jag en alldeles för blåögd syn på hela grejen? Man kanske ska ta en skopa skit då och då för att det är så folk gör här i livet?

Vad tycker ni om detta ämne?

/Emelie