-1
archive,tag,tag-sviken,tag-1047,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

SVIKEN – Del 3

3 månader efter att jag totalt brutit kontakten med honom hade jag fortfarande inte hört något från honom. Ibland fick jag för mig att något allvarligt hade hänt och det var därför han aldrig dykt upp. En bilolycka, eller att han låg i koma. En letar ju anledningar så att det inte bara handlade om att han svek mig på värsta möjliga sätt….

6 månader gick och jag tänkte mindre och mindre på hela grejen och började glömma bort honom. Att glömma honom helt kommer jag nog aldrig att göra men han fanns inte i min dagliga tankeverksamhet som han hade varit de första tre – fyra månaderna…

Så en dag, 9 månader senare ringde han. Helt out of the blue. En torsdagkväll. Det regnade ute. Svart som natten och jag satt och kollade på någon serie som jag laddat hem och var inne på fjärde avsnittet. Jag hörde folk gå förbi lägenheten utanför fönstret. Mitt fönster vette mot innergården och det ofta folk som stod och rökte där och det gjorde mig alltid trygg att veta att folk fanns nära hela tiden.

Jag kommer så väl ihåg den kvällen för det var en sådan chock. Så oväntat. Så helt inte vad jag väntat mig av kvällen. Lyfte luren och svarade med en iskall stämma som jag behöll hela samtalet. Men inget han sa kunde få mig att glömma sveket. Och inget han någonsin säger, ifall han skulle försöka ringa igen, skulle få mig att glömma det värsta han någonsin gjort mot mig…

SVIKEN – Del 2

November segade sig fram men våra samtal varje kväll gjorde att jag längtade mig igenom dagarna och som trots att jag tyckte de gick långsamt, ändå på något sätt kom och gick. När julen närmade sig hade samtalen avtagit lite. Det var inte längre varje dag, utan mer varannan, var tredje dag. Jag tänkte inte på det då men såhär i efterhand borde jag ha sett att han avlägsnade sig…distanserade sig lite. Julen kom. Julen gick. Vi var så nära dagen då han skulle stå där på Arlanda och jag skulle få gå fram och krama om honom…

Dagen innan försökte jag ringa honom men han svarade inte. Jag skrev och bad honom ringa upp mig men inget samtal kom. Jag vet inte hur mycket jag kollade på min telefon den dagen för att se om han hört av sig eller på något sätt meddelat att han var på väg. På väg att komma till mig.

Jag hade kollat upp vilken buss jag skulle ta ut till flygplatsen. Jag var så redo. Men inget svar från honom och det började långsamt gå upp för mig att han inte skulle kliva på något flyg. Att det aldrig funnits några biljetter, inte ens några tankar på att faktiskt flyga, inte några tankar alls på att komma och träffa mig. 2 dagar senare hade han fortfarande inte hört av sig och jag var lamslagen. Jag kunde inte ta in i mitt huvud hur han lett mig till att tro under nästan ett halvår att han skulle komma och hälsa på mig och sen….inte kom. Vem är så kallhjärtad och hemsk att en kan göra så mot en annan person?

Jag tog bort honom från alla mina sociala kanaler. Raderade, blockade men inget kunde få mitt hjärta att blocka känslorna. Tårar som aldrig ville ta slut, tankar som snurrade och funderingar som undrade varför det blev som det blev? Varför? Hur kom det sig? Vad ville han få ut av det? Vad tänkte han? Efter 10 års kontakt förstod jag nu att det var över. Vi skulle aldrig bli mer än vad vi var, aldrig skulle min första kärlek i livet bli mer än min första kärlek. Aldrig att han någonsin skulle få prata med mig igen….

SVIKEN – Del 1

Jag tänker ibland att det finns många därute i vår värld som aldrig får uppleva känslan av att bli riktigt sviken. Och jag tänker, lycko er. Det är bland det värsta en människa kan uppleva. Jag har blivit sviken ett antal gånger. Av vänner, främlingar och pojkvänner. Efter flera svek vänjer en sig vid att bli besviken på människor, tyvärr. Det är som att en tror att i grunden kommer alla människor någon gång under ens relation göra en besviken. Det finns speciellt en person som svikit mig värre än någon annan…

Vi träffades 2002. På ett gym. I New Jersey. Vi blev väldigt kära. Det var bergochdalbana. Mest på hans villkor. Min kärlek var villkorslös. Efter ett år i samma land flyttade jag hem men vi höll kontakten. Som att inget av oss ville släppa taget. Trots att vi var tvungna. Trots att vi inte passade ihop. Egentligen. Så fortsatte det år in och år ut utan att vi sågs. Bara hördes. Så efter ett uppehåll av kontakt i flera månader ringde han en dag. Nu hade det gått för lång tid. Nu var vi tvungna att ses. Mötas. Se om det fanns något att starta upp igen. Någonstans har filmen Sweet Alabama fastnat i mig. Att vi har en kärlek vi träffar i unga år och som faktiskt är vår livs kärlek och att vi återvänder till den personen…precis som de gör i filmen. En av mina favoritfilmer faktiskt. Så allt detta hade jag i bakhuvudet när vi upptog en intensiv kontakt och berättade för varann vad vi kände, hur vi upplevde allt och hur det skulle kunna bli. För oss. Tillsammans.

Jag tänkte på honom dagligen, på nätterna, varenda sekund av alla dagar föreställde jag mig hur jag flyttade till USA, hur vi byggde upp ett liv tillsammans där vi gjorde allt vi aldrig gjorde då…

En dag ringde han och berättade att han nu bokat flygbiljetter att komma och hälsa på mig i Stockholm. Dagen efter juldagen skulle han lyfta från Newark och landa i Stockholm runt 6 på morgonen svensk tid. Jag kunde inte fatta det. Äntligen, efter 10 år ifrån varann skulle jag äntligen få slingra mina armar runt hans muskulösa kropp. Få krama denna man som gett mig så mycket huvudbry men också så mycket kärlek och känslor. Jag var eld och lågor och längtade sönder hela november och december…..