självgod
-1
archive,tag,tag-sjalvgod,tag-630,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

ALLA DESSA ÅSIKTER OM ENSAMBARN

Nu är det så här. Jag har vuxit upp som ensambarn. Ett faktum som jag inte funderat särskilt mycket på fören på senaste. Framförallt nu när jag varit på dejt med personer som jag i vanliga fall inte skulle hänga med.

*Person som jag varit på en dejt med*

– Så du är eeeennnssssaaaammmmbbaaarrrrn. Det vet man ju hur dom är.

Jasså? Vet man hur dom är? Hur är ensambarn? Är detta alltså en kunskap som är allmänt känd och som jag som ensambarn har missat?

Som jag tolkar det verkar folk tycka att ensambarn är självupptagna, bortskämda och vill ha all uppmärksamhet. Ligger det någon sanning i detta? Ja, jag vet inte? Det måste ju vara olika från person till person som det är med allt annat? Jag upplever inte mig själv som varken självupptagen [kanske ibland höhö], bortskämd eller att jag vill ha all uppmärksamhet. Det jag däremot kan se är att jag har ett stort behov av ensamtid vilket säkert är en direkt konsekvens av att jag spenderat mycket tid ensam som barn. Sen är det såklart så att jag har vant mig vid att jag gör som jag vill i och med att jag inte hade nått syskon som jag behövde anpassa mig till och att jag levt som singel länge. Dock är jag en vuxen människa som har förutsättningar för att anpassa mig [chocker].

Personligen tycker jag att det är rätt oförskämt av folk att dra sådana slutsatser sådär fem minuter efter att man har träffats. Jag skulle inte säga till någon att ”man vet hur dom är” baserat på var dom är i syskonskaran, vilken stad dom kommer ifrån eller om deras föräldrar är frånskilda osv. Kanske är jag överkänslig för att jag tar åt mig eller vad tycker ni?