singel
-1
archive,paged,tag,tag-singel,tag-35,paged-3,tag-paged-3,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

OFRIVILLIG ENSAMHET

img_5989

Läste i ett nummer av Amelia om Soraya, ni vet hon på TV4s Nyheter, och om hennes träff med mannen i sitt liv. Hon var 32 när hon träffade honom. Den artikeln gav Emelie (som skrivit kommentaren nedan) hopp om att hon också en dag ska få träffa den där rätta mannen. Jag känner igen mig rätt mycket i Emelie och det hon skriver. Jag tänkte också så runt 30, att ja nu snart fyller jag 30, snart fyller jag 31. Då kommer jag kanske vara 31 när jag träffar honom…..sen gick hela året och jag fyllde 32 och jag tänkte samma sak där…kommer jag vara 32 när jag träffar honom?

Den här ofrivilliga ensamheten som många människor lever i pratas det inte vidare mycket om. Precis som vi inte pratar om missfall eller ofrivillig barnlöshet. Det känns så oerhört tabulagt. Men egentligen, är det så farligt att säga att en är ofrivilligt ensam?

Jag tror inte heller att en konstant är ofrivilligt ensam, utan jag tror snarare att det är i perioder eller i vissa tydliga moments en upplever sig vara ofrivilligt ensam. Som söndagar när de flesta som lever i parrelationer gosar ner sig i soffan och bara är tillsammans. Eller vid tillställningar och en kommer själv och det märks så tydligt att man är just själv, då kan jag tänka mig att den där känslan av ofrivillig ensamhet slår till. Eller när man ska fira högtider eller åka på semester.

Jag tror precis som Emelie skriver att det faktiskt är ett vanligare fenomen än man tror och att vi borde prata om det mer. Vi kan ju aldrig komma längre i något om vi inte pratar om det, eller hur?

Vad säger ni om ofrivillig ensamhet?

NYFÖRÄLSKELSE

Jag lyssnar ibland på Katrin Zytomierskas podd och vid ett tillfälle nämnde hon att hon var tillsammans med Alex Schulman i sju år. Även Bingo var hon tillsammans med i sju år. Nu är hon i ihop med Alex, hennes nya snubbe som hon väntar barn med. Och hon menade på att efter 7 år så typ dör hennes kärlek och då vill hon gå vidare. Vilket hon också har gjort i 2 av 3 förhållanden. Det hon älskar med att träffa nya är just den där inledande fasen av förälskelse. Varför ska man inte få uppleva den flera gånger i livet, undrar hon? Det är ju den bästa stunden i alla förhållanden…menar Katrin.

Det fick mig att tänka lite. 2 gånger, kanske 3 har jag upplevt den där riktiga förälskelsekänslan. I 2 fall har det bara varit ett förhållande i några månader och sen har förhållandet svalnat och tagit slut. Denna tredje gång har vi hållt ihop i två år. Förälskelsekänslan är borta och har övergått till något annat. Om vi är ihop för resten av livet, då blir det aldrig mer den där pirrande känslan…eller?

Hur känner ni? Blir ni lätt förälskade? Hur ser ni på Katrins relationskurva och jakt efter den där nyförälskelsefasen? Är det något en långvarig och stabil relation kan ersätta eller behöver vi som människor dessa fjärilar i magen med jämna mellanrum?

Vad tror ni?

ÖVERVIKT OCH DEJTING

För någon vecka sedan lade vi upp en bild som vi upplevde som självklar i sitt budskap men som vi upplever tolkades helt fel.
Nämligen den här bilden:
img_5961

Emelie skrev även ett inlägg om vad män och kvinnor fruktar mest. Och är det några saker en lär sig i dejtingsvängen så är det att 1. kvinnor måste vara försiktiga när de träffar en främling. Helst ska man inte gå hem till en okänd människa. Berätta gärna för vänner vart du ska ta vägen och vem du ska träffa. Gå inte hem själv sen då du kan bli utsatt för någon som vill våldta dig eller skada dig. 2 att det många män är mest rädda för är att den de ska på dejt med ska vara överviktig. Jag vet inte hur många dejtingprofiler som korsats ens väg där killen skriver ” tjocka tjejer behöver inte kontakta mig, jag kommer inte svara”.

Det var detta vi ville förmedla med denna bild, det var det vi ställde oss undrande över, ÄR det verkligen så att killar tycker att det är så hemskt med just överviktiga kvinnor?

Både jag och Emelie upplever att det finns ett visst förakt för överviktiga kvinnor bland män i dejtingsvängen. Varför många män/killar/gubbar tycker att det är något de inte kan se förbi, förstår jag inte, det finns ungefär en triljard andra saker som en bör oroa sig för än att oroa sig för att någon har ett litet extra kilo på höften. HUR kan det vara avgörande i ditt letande efter en själsfrände? Vi undrar och ställer oss frågande till detta. Men det vi fick som kommentarer var att VI ökade på det fetmaförakt som redan fanns och det vill jag gärna ta tillfälle i akt att svara på.

Nej, vi vill inte öka på fetmaföraktet, det var verkligen inte tanken bakom denna bild, snarare att vi ville lyfta tankarna kring varför så många män ser överviktiga kvinnor som ett big no no och varför de gör det? Hur kan det komma sig att en hellre har en smal, normalviktig person vid sin sida än en med några extra kilo? Vad i dessa extra kilo är det farliga?

 

Vad tycker ni om detta? Berätta gärna era tankar!

Ha en go torsdag!

SVIKEN – Del 3

3 månader efter att jag totalt brutit kontakten med honom hade jag fortfarande inte hört något från honom. Ibland fick jag för mig att något allvarligt hade hänt och det var därför han aldrig dykt upp. En bilolycka, eller att han låg i koma. En letar ju anledningar så att det inte bara handlade om att han svek mig på värsta möjliga sätt….

6 månader gick och jag tänkte mindre och mindre på hela grejen och började glömma bort honom. Att glömma honom helt kommer jag nog aldrig att göra men han fanns inte i min dagliga tankeverksamhet som han hade varit de första tre – fyra månaderna…

Så en dag, 9 månader senare ringde han. Helt out of the blue. En torsdagkväll. Det regnade ute. Svart som natten och jag satt och kollade på någon serie som jag laddat hem och var inne på fjärde avsnittet. Jag hörde folk gå förbi lägenheten utanför fönstret. Mitt fönster vette mot innergården och det ofta folk som stod och rökte där och det gjorde mig alltid trygg att veta att folk fanns nära hela tiden.

Jag kommer så väl ihåg den kvällen för det var en sådan chock. Så oväntat. Så helt inte vad jag väntat mig av kvällen. Lyfte luren och svarade med en iskall stämma som jag behöll hela samtalet. Men inget han sa kunde få mig att glömma sveket. Och inget han någonsin säger, ifall han skulle försöka ringa igen, skulle få mig att glömma det värsta han någonsin gjort mot mig…

VAD ÄR EN BRA SINGEL?

Jag lade upp denna bild för ett tag sedan på Instagram och fick följande kommentarer:
img_5474img_5475img_5476Vad är att vara en bra singel? Vad definierar en bra singel? Det finns ju inget som säger att bu eller bä är rätt? Vad anser ni vara en bra singel?

 

LYCKAD BLIND DATE?

Är det någon av er läsare som varit på en lyckad blind date? Kan ni inte berätta i kommentarsfältet om den i så fall? Vore kul att höra! Det behöver inte nödvändigtvis ha lett till en relation eller något långvarigt men att ni haft en härlig kväll ihop och att personen som satte ihop er faktiskt lyckades riktigt bra?!

Jag har varit på en blind date. Egentligen, att jag varit på EN blind date under 33 år är inte mycket att hurra för. Undrar om jag är svårmatchad eller att det helt enkelt inte funnits tillfällen för vänner och bekanta att sätta ihop mig med någon?
Anyways, det var iaf ingen bra dejt, vi klickade inte alls och passade inte alls ihop. Så min erfarenhet baserat på EN blind date säger mig att blind dates inte är bra. Men ni kanske kan motbevisa mig?

SVIKEN – Del 2

November segade sig fram men våra samtal varje kväll gjorde att jag längtade mig igenom dagarna och som trots att jag tyckte de gick långsamt, ändå på något sätt kom och gick. När julen närmade sig hade samtalen avtagit lite. Det var inte längre varje dag, utan mer varannan, var tredje dag. Jag tänkte inte på det då men såhär i efterhand borde jag ha sett att han avlägsnade sig…distanserade sig lite. Julen kom. Julen gick. Vi var så nära dagen då han skulle stå där på Arlanda och jag skulle få gå fram och krama om honom…

Dagen innan försökte jag ringa honom men han svarade inte. Jag skrev och bad honom ringa upp mig men inget samtal kom. Jag vet inte hur mycket jag kollade på min telefon den dagen för att se om han hört av sig eller på något sätt meddelat att han var på väg. På väg att komma till mig.

Jag hade kollat upp vilken buss jag skulle ta ut till flygplatsen. Jag var så redo. Men inget svar från honom och det började långsamt gå upp för mig att han inte skulle kliva på något flyg. Att det aldrig funnits några biljetter, inte ens några tankar på att faktiskt flyga, inte några tankar alls på att komma och träffa mig. 2 dagar senare hade han fortfarande inte hört av sig och jag var lamslagen. Jag kunde inte ta in i mitt huvud hur han lett mig till att tro under nästan ett halvår att han skulle komma och hälsa på mig och sen….inte kom. Vem är så kallhjärtad och hemsk att en kan göra så mot en annan person?

Jag tog bort honom från alla mina sociala kanaler. Raderade, blockade men inget kunde få mitt hjärta att blocka känslorna. Tårar som aldrig ville ta slut, tankar som snurrade och funderingar som undrade varför det blev som det blev? Varför? Hur kom det sig? Vad ville han få ut av det? Vad tänkte han? Efter 10 års kontakt förstod jag nu att det var över. Vi skulle aldrig bli mer än vad vi var, aldrig skulle min första kärlek i livet bli mer än min första kärlek. Aldrig att han någonsin skulle få prata med mig igen….

SVIKEN – Del 1

Jag tänker ibland att det finns många därute i vår värld som aldrig får uppleva känslan av att bli riktigt sviken. Och jag tänker, lycko er. Det är bland det värsta en människa kan uppleva. Jag har blivit sviken ett antal gånger. Av vänner, främlingar och pojkvänner. Efter flera svek vänjer en sig vid att bli besviken på människor, tyvärr. Det är som att en tror att i grunden kommer alla människor någon gång under ens relation göra en besviken. Det finns speciellt en person som svikit mig värre än någon annan…

Vi träffades 2002. På ett gym. I New Jersey. Vi blev väldigt kära. Det var bergochdalbana. Mest på hans villkor. Min kärlek var villkorslös. Efter ett år i samma land flyttade jag hem men vi höll kontakten. Som att inget av oss ville släppa taget. Trots att vi var tvungna. Trots att vi inte passade ihop. Egentligen. Så fortsatte det år in och år ut utan att vi sågs. Bara hördes. Så efter ett uppehåll av kontakt i flera månader ringde han en dag. Nu hade det gått för lång tid. Nu var vi tvungna att ses. Mötas. Se om det fanns något att starta upp igen. Någonstans har filmen Sweet Alabama fastnat i mig. Att vi har en kärlek vi träffar i unga år och som faktiskt är vår livs kärlek och att vi återvänder till den personen…precis som de gör i filmen. En av mina favoritfilmer faktiskt. Så allt detta hade jag i bakhuvudet när vi upptog en intensiv kontakt och berättade för varann vad vi kände, hur vi upplevde allt och hur det skulle kunna bli. För oss. Tillsammans.

Jag tänkte på honom dagligen, på nätterna, varenda sekund av alla dagar föreställde jag mig hur jag flyttade till USA, hur vi byggde upp ett liv tillsammans där vi gjorde allt vi aldrig gjorde då…

En dag ringde han och berättade att han nu bokat flygbiljetter att komma och hälsa på mig i Stockholm. Dagen efter juldagen skulle han lyfta från Newark och landa i Stockholm runt 6 på morgonen svensk tid. Jag kunde inte fatta det. Äntligen, efter 10 år ifrån varann skulle jag äntligen få slingra mina armar runt hans muskulösa kropp. Få krama denna man som gett mig så mycket huvudbry men också så mycket kärlek och känslor. Jag var eld och lågor och längtade sönder hela november och december…..

TRO, HOPP & KÄRLEK – ANDRA SÄSONGEN – VAD HÄNDE SEN?

Förra tisdagen var det dags för Filip, Daniel och de andra prästerna och diakonerna att välja ut de som de vill träffa mer. Och hur skulle det gå för de fyra som sökte kärleken?

Filip verkade vara rätt säker på sitt val iom att han gav Cilla ett armband. Och ja, han väljer Cilla. Tyvärr känner inte Cilla samma och det slutar med att Filip fortsätter som singel. Men som han säger, nu har jag visat upp mig för svenska folket, de svenska singeltjejerna, så de vet att jag finns och snart träffar jag nog någon!

Daniel verkar ärligt talat skitskraj för ett förhållande, rädd för att kyssa den första personen han någonsin ska kyssa och när sista dagen kom hade han bara en tjej kvar. Men han känns fortfarande inte säker.. Och det visar sig att han inte väljer någon av de tjejerna som kom för att träffa honom. Eller ja, hon väljer väl mest bort honom känns det som. Han hade nog en liten känsla för Jennifer men hon kände inte samma. Daniel meddelar dock att han idag är halvsingel. En person har sett programmet och kontaktat honom och de dejtar sen en månad tillbaka. Woop woop!

Kristina
Väljer mellan två personer på slutet och det är till slut Mario som drar det längsta strået. Mario med de härligt bruna ögonen och lugna intrycket. Idag träffas Kristina och Mario fortfarande och är väl den enda långvariga relation som kommit ur programmet. Score!

Jessica
Hade två män kvar när sista programmet gick. Simon gled in på ett bananskal i serien efter att hon skickat hem de två mjölbypojkarna som nog egentligen aldrig var intresserade av att vara med. Men det känns ändå inte helt hundra för Jessica så hon väljer till slut… ingen. Stefan kände nog inte heller att Jessica var den rätta så beslutet var rätt ömsesidigt. Idag lever Jessica singel och har fått många nya insikter genom programmet.

Ser redan fram emot en tredje säsong!!