singel
-1
archive,paged,tag,tag-singel,tag-35,paged-13,tag-paged-13,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

LIKES ÄR LIKA MED KÄRLEK

Jag gillar  att höra annorlunda berättelser om hur folk träffats. Att en sprungit omkull en person vid ett övergångställe och sen börjat snacka, bytt nummer och nu ska de gifta sig. Typ. Eller att en gett ut fel nummer på krogen, personen ringt fel men sen fallit för personen de istället hamnat hos och bam, kärlek.

Så när jag ramlade över denna historia från Aftonbladet om hur Oscar Hiljemark by mistake ramlat in på en tjejs instagramkonto, gillat vad han såg och börjat likea hennes bilder för att få hennes uppmärksamhet så kunde jag inte låta bli att le. Det går verkligen att träffa människor hur som helst. Tänk att folk för några år sedan rynkade på näsan åt internetdejting men nu hittar egna sätt att använda nätet till att hitta sin framtida partner. Jag gillart!
untitled
Läs via länken om hur Oscars likeande fångade Elin 🙂

Trevlig fredag!

/Sanna

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL

 

Person 1 – Jag var på dejt med Pelle. Han har varit singel i xx antal år. Det måste ju vara något fel på honom?

Person 2 – Ja man vet ju att är det en kille som har varit singel länge så är det nått konstigt som pågår.

Person 1 – Och inte tal om någon som aldrig varit sambo? Det är jättekonstigt!

 

Olika versioner av konversationen ovan har jag hört rätt så många gånger. Tjejer som snackar om att killar som levt som singlar länge och aldrig haft sambo måste vara lite weird. Det måste vara något fel på denna människa i och med att ingen velat spendera sitt liv med honom.

Jag ska inte sitta här och hitta på att jag aldrig deltagit i eller hållit med när folk pratar så här. Men ju äldre jag blir och desto mer jag varken har sambo eller kille känner jag att detta är rätt så hårda tongångar. Det finns ju en uppsjö av anledningar till att mitt liv blivit som det blivit och det beror inte, jag upprepar inte på att jag;

  • Är en galen människa.
  • Är elak.
  • Har konstiga vanor för mig.
  • Är aggressiv.
  • [insert valfri punkt här]

Jag är som bekant inte född igår så jag fattar att det finns både en och två människor som jag mött i mina dagar som någon gång sagt eller tänkt precis sådär om mig.

Den där Emelie, det måste ju ändå vara nått fel med henne? Varför träffar hon aldrig någon? Man kan ju tänka sig att hon är jobbig/svår/konstig eller vad det nu är folk säger.

Vad jag funderar mycket på och som jag återkommer till ofta är varför det är självklart för så många att det alltid är något fel på den som lever singel i långa perioder. Man förväntas alltid ha ett  långt försvarstal redo för att förklara för vänner/helt okända människor varför man inte lever i en relation.

Hur tänker ni? Tycker ni det är jättekonstigt om någon har levt ensam länge?

/Emelie

GÖR LÖNEN SKILLNAD?

Vi fick en kommentar på det här inlägget där en följare beskriver hur killar blir obekväma när hon säger vad hon jobbar med. Vi diskuterade även detta i avsnitt 26 av Singelpodden. Jag som inte har tänkt på detta särskilt mycket innan har nu blivit helt besatt. 

Är det verkligen så att killar tycker att det är jobbigt om den som dom dejtar tjänar mer? [obs: jag förstår att det inte är alla killar och att en inte kan dra alla över en kam osv]. Jag har lixom aldrig haft med det som en variabel i ekvationen person+person= ett par. I min värld trodde jag inte att just pengar skulle vara något som kunde stjälpa.

Nu är det ju inte så att jag lever något jetsetliv själv där jag badar i Cristal och rullar omkring i en säng full av cash men jag försörjer mig själv och klarar av ett liv som ensamstående. Jag trodde att pengar var en såkallad ickefråga i dejtingdjungeln men inser väl själv ju mer jag tänker på det att jag är naiv och att det är en stor del av livet. Att ha pengar eller att inte ha pengar, att ha en flådig titel eller att inte ha en flådig titel ger ju [varesig en vill eller inte] människor status/socialt sammanhang/placering i hierarkin.

Jag kan absolut förstå att det kan bli problematiskt om skillnaderna i lön är enorma [åt båda hållen] men det är ju väldigt sällan en hör om tjejer som blir obekväma av att dejta killar som tjänar mer. Jag skulle gå så långt som att säga att jag aldrig hört om en tjej som säger saker som:

Jag känner mig underlägsen av att han tjänar mer.

Eller:

Nej men jag kan inte bli ihop med honom. Han är så framgångsrik!

Eller:

Han tjänar helt enkelt för mycket. Det kommer aldrig funka.

Som vi pratade om i avsnittet är det ju också få par [i alla fall som jag känner] där det är tjejerna som drar in mest cash i relationen. Jag skulle verkligen vilja veta om detta är något som ni killar går omkring och tänker mycket på? Tycker ni att det är jobbigt om ni träffar tjejer som tjänar mer än er? Och ni tjejer hur ställer ni er till detta?

/Emelie

MR NICE GUY

Jag har så länge jag kan minnas funnit snälla killar som….mesiga killar. Tråkiga killar.
Vad som var attraktivt och spännande var de killar som var svåra, konstiga, hade en skev världsbild och fick en att kämpa, fundera och undra över varför de var som de var. Tuffa killar som var populära i skolan, som skolkade, som var bråkiga. De som hördes eller syntes. De på arbetsplatsen som snackade mest, flörtade med alla och som allmänt var…stökiga killar.

Det var inte egentligen förrän för ett år sedan, vid 32 års ålder som jag bestämde mig för att det får vara nog med dessa ”bad boys”. Hur mycket tillförde de egentligen i mitt liv?
De hörde aldrig av sig när de sa att de skulle höra av sig. De kom aldrig dit en önskade att de skulle komma. De hade alltid lama ursäkter till varför de aldrig dök upp på bion som vi bestämt att vi skulle gå på osv osv. Ändlösa dejter och tillfällen när dessa killar fått en att tappa tron på det manliga könet.

Så varför ratade man då alltid de killar som var snälla? Som faktiskt dök upp när de sa att de skulle det. Som bjöd ut en. Som vågade säga att de tyckte om en. Som ställde upp på att se Twilight trots att de egentligen inte alls ville se filmen, men gjorde det för min skull?

För min del behövde jag motståndet. Jag krävde ett motstånd för att hålla upp intresset, för att bli nyfiken, för att känna att han inte var för tillgänglig. Någonstans i tidig ålder vaggades jag in i att det var så det skulle vara och jag körde på i det spåret….och slog huvudet i väggen varenda gång.

Under min tid förra året när jag internetdejtade försökte jag snabbt, vid en första intial kontakt luska lite i hur de svarade på meddelande. Det kan vara svårt just genom nätet men det visade sig ändå ganska snabbt åt vilket håll de lutade. Som när en kille inte hört av sig på 6 veckor, och helt plötsligt upptog kontakten och föreslog en dejt. Att jag inte var supersugen på att ses då kanske inte var så konstigt men hans dryghet visade klart och tydligt på att han inte var vad jag definierade som en ”snäll kille.

 

Du hör inte av dig på 6 veckor men när du väl gör det ska JAG GÖRA ETT FÖRSÖK ATT VARA SPONTAN, FÖR DIN SKULL? Boka av planer för DIN SKULL?

Boy, you got some nerve!

Nyheter24 listar fem anledningar till varför man ska dejta den Snälla killen och jag håller med på varenda punkt. Snälla killar for the win!

/Sanna

GÄSTINLÄGG – INTERNETDEJTING

Vi har fått ännu ett gästinlägg och denna gång är det en tjej, som önskar vara anonym, som skriver.
Enjoy!

Internetdejting

Jag har slitit mitt hår länge nu. Ska jag göra det? Alla säger att jag är feg. ”Vad har du att förlora?” Mitt svar: Eh mycket.
Folk börjar skvallra. Jag är helt säker på att det kommer vara månadens newflash om det kommer ut att jag är singel.
”Men vet ni vad, xxx berättade att han sett xxx på ett dejting sida.”
”VA? Har HON gått med!? Där ser man, det trodde jag inte.”
Det är min värsta mardröm, jag vill inte vara offer för folks spekulationer om varför jag är singel och att jag måste blivit desperat som börjat internetdejta.  Sen är jag rädd för att jag inte ska träffa någon där men att killen som jag sen träffar i verkliga livet inte vill ha mig med tanke på att jag varit med på en dejtingsida. Han vill inte att det ska gå rykten om att hans framtida fru fläkt ut sig på internet till allmän beskådan. Men VEM har jag sett framför mig som min framtida man? Va? En engelsk lord? Nej, jag föddes inte på 1800-talet men ibland beter jag mig som det. 

Ok, det finns en anledning till. Jag är rädd för att bli sårad. Om jag ger mig ut i dejtingcirkusen finns risken för att jag faktiskt träffar någon som inte vill ha mig. Jag har sett vänner som gett sig in i leken men som inte tålt den. Om jag ser några fördelar? Ja det är klart!
Jag kanske faktiskt träffar någon att älska, krama, skratta med/åt, gråta med/på?, prata med, åka på semester med, skaffa hus och barn. Jag vill ha allt det där men frågan är om jag är villig att offra min integritet för det… Ja jag vet att det är 2015 och att alla dejtar på nätet, men inte en person som mig. Jag anser att jag är lite för fin för det helt enkelt. Tragiskt med sant. 

Men vet ni vad. De senast dagarna har jag insett hur riktig dum i huvudet jag är. Det är väl bara att göra det. Jag är fortfarande osäker på om jag gör rätt men jag ska göra det! 2015 får bli hösten då jag vågade slänga mig ut och berätta för världen att jag är singel. För det är så det känns, som om hela världen kommer stanna upp och skratta åt mig. Så tänker jag absolut inte när det kommer till andra, verkligen inte. Jag har många vänner som träffat sina respektive på nätet, gift sig och skaffat barn men av någon anledning är det annorlunda när det kommer till mig själv. Vilket är oerhört töntigt, jag vill ju träffa någon och  jag har bevisligen inte lyckats på andra sätt. Nu har jag bestämt mig, jag ska skärpa mig och bara göra det. Jag hatar det men nu kör jag.
untitled

 

SANNINGEN OM SINGELLIVET

När höstmörkret börjar nalkas vet en att de flesta singlar börjar misströsta lite grann. Enligt undersökningar är det på sommaren det är fullt ös och man träffar folk till höger och vänster och dejtingen brukar vara på topp. Men hur är det på hösten?

Personligen gillar jag att dejta mer på hösten än på sommaren. Då kan en bestämma dejt på något mysigt kafé, vira halsduken fyra varv runt huvudet och ge sig ut på en promenad i det kyliga vädret med en het kaffe i handen eller glida in på någon mysig restaurang.
Mysighetsfaktorn på dejter är viktig för mig och därför är hösten den perfekta tiden.
Singlar känns också mer benägna att vilja ha någon att krypa upp i soffan med i höstmörkret och då är väl appar som Tinder, Bumble, Wingle eller Badoo bra att ladda hem och testa?

Några singlar som deppat ner sig kan du läsa om i nedan länk, lite roligt, lite tragikomiskt men mest skrattframkallande tycker jag 🙂
Sanningen om singellivet…eller?

Ha en härlig måndag!

/Sanna

BITTERHETEN

När jag flyttade till Stockholm för 6 år sedan hade jag någonstans en tanke om att jag var ”klar” med resandet och flängandet. Jag såg fram emot en stabil tillvaro med lägenhet, jobb och vänner. Jobb och lägenhet hittade jag ganska snart, och vänskapskretsen växte till sig sakta men säkert.
Efter 3 år i staden, en hel del dejtande genom krogen, en hel del blind dates och en hel del internetdejtande började jag så smått ledsna. Ledsna på att aldrig vara den som träffade en härlig kille att dela vardagen och livet med. Även om jobb, vänner, familj, resor och allt annat förgyllde så kändes det alltid som att något saknades.
I veckans avsnitt pratar vi en del om bitterhet och jag pratar om mitt tåg, metaforen för att aldrig få gå framåt i livet på den fronten,kärleksfronten dvs tåget som står på perrongen och aldrig får tuffa iväg. Jag ville träffa en kille, få tåget att rulla, sen stanna till vid  ett gemensamt lägenhetsstopp, följt av ett bebisstopp och så vidare.
Men mitt tåg stod alltid stilla. Och frustrationen växte.

Kärlek är inget man kan kontrollera, en kan inte tvinga fram ett möte med den rätte, man kan heller inte bestämma när det ska hända. Även om jag, med världens största kontrollbehov skulle vilja det;)

Den där lilla känslan av bitterhet växte sig starkare. Tanken på att det aldrig hände mig grodde inom mig och väckte tankar och känslor som inte var vackra.
Förra sommaren nådde den kulmen.
Jag hade bjudit hem två vänner på sushi och vin och vi satt på min utegård och solen sken. Men jag var totalt svart inom mig. Jag brast ut i värsta klagan och öste ur mig all bitterhet och all ilska över min situation. De två stackare som satt mittemot mig gapade som fågelholkar av förvåning över allt jag kastade ur mig.
Helt oförberedda på ilskan och känslorna jag kände.

Idag kan jag tänka tillbaka och skämmas över det. Skämmas över hur det tog över hela min varelse, tog över allt som var jag och att det var det enda jag kunde känna, uppleva och tänka på. Jag såg inte allt underbart jag hade i mitt liv, utan bara det jag inte fick, eller inte fick uppleva. Men det var så jag kände där och då. Det där höll i sig några månader till och jag satt totalt fast i den där bitterheten som grodde inom mig.

Jag var inte rolig att prata med. Eller umgås med. Men jag hade totalt gett upp hoppet om att träffa någon. Någon gång i oktober samma år lugnade jag ner mig och läser jag i min dagbok från den tiden ser jag en viss skiftning, ett visst hopp om framtiden som jag längtade efter.

En månad senare träffade jag E. Swipade höger på rätt profil. 🙂
Kärlek och en partner i livet är verkligen inte allt men för mig, efter många många år som singel så var detta precis vad jag önskade.
Precis vad jag behövde.
IMG_6503

/Sanna

ATT VARA SKEPTISK TILL RELATIONER

ratherbealone

 

I söndagens avsnitt av Singelpodden är det ett tillfälle där vi pratar om att vara skeptisk till folks relationer. Jag tycker själv att det lät väldigt hårt av mig att säga att jag tror på relationer först när folk bevisat för mig att dom är stabila. Jag vill lägga in kommentar på det och säga att det verkligen inte är så att folk ska behöva bevisa något för mig eller för någon annan angående sina relationer. Huvudsaken är att personerna som är i relationen mår bra och känner att det är rätt.

Med det sagt så är jag väldigt skeptiskt till många relationer här i världen. Jag är inte en av dom som tror på att folk lever i ett rosaskimrande lallaland av kärlek på fluffiga moln med sockervadd och chokladsås. Särskilt inte om det är den enda bilden folk väljer att förmedla till sin omgivning. Anledningen till detta tror jag är att jag hör om så många som verkar vara ihop av fel anledningar. Folk är ihop för att slippa ensamheten, folk är ihop för att dom inte tror att det finns någon bättre där ute, folk är ihop för att dom är ekonomiskt beroende av sin partner, folk är ihop för att personen dom träffar har ”rätt” jobb osv. [Givetvis är det också många som är ihop av helt rätt anledningar också men det är inte dessa relationer jag tänker på när jag är skeptisk].

Jag förstår såklart att det inte är mitt problem huruvida folk älskar varandra eller inte eller av vilka anledningar dom är ihop. Alla måste välja sin egen väg i livet och förhoppningsvis är den vägen rätt för just den personen. Den vägen jag har valt [eller hamnat på beroende på hur man ser det hehe] är att hellre leva som singel än att leva i en relation som inte känns bra. Jag har noll förståelse för personer som väljer att leva i dåliga, halvbra eller katastrofala relationer bara för att det är bekvämt/enkelt/tryggt och för att det skulle vara bättre än att vara singel. Vissa skulle säkert hävda att det är jag som är orimlig i mina förväntningar på relationer men jag tycker [oväntat] såklart inte alls att det är så. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag la ner flera år av mitt liv på en person som inte får mig att må bra eller [ve och fasa] aktivt gör mig illa. Jag vill att den jag väljer att leva med är någon som jag genuint tycker om och att den personen genuint tycker om mig, någon jag kan skratta med och mår bra av.

Brukar ni tänka på andra människors relationer eller lägger ni ner er tankeversksamhet på roligare saker? [Typ pannkakor och nutella]

/Emelie

GÄSTINLÄGG – ENDA SINGELN KVAR

Vi efterfrågade gästbloggare och har fått in några inlägg som vi tänkte publicera framöver. Först ut är från en kille, som önskar vara anonym, som skriver om att vara enda singeln kvar.

Enda singeln kvar

För några år sedan var alla grabbarna i gänget singlar. Det verkade som ingen vantrivdes med att vara det, snarare tvärtom. Vi åkte runt vårt avlånga land och  träffade tjejer i stort sett varje helg.  Det kunde vara någon i gruppen som hade skrivit med någon tjej på nätet, från exempelvis Malmö, och helt plötsligt gjorde vi en hel helg nere i Malmö.
Att träffa nya tjejer var dock inte problemet, problemet var att träffa rätt tjej.
Åren gick och allt fler grabbar i gänget skaffade flickvän. En efter en lämnade sitt smått stökiga singelliv efter sig, alla utom jag.
Till slut var jag den enda singeln kvar, förvisso bara i vår lilla grupp om 8 killar, men där och då kändes det som jag vore enda singeln kvar på hela jorden.
Under åren hade känslan av att träffa den rätta krupit fram mer och mer, men det hände liksom aldrig.
Kanske vad det för att jag var rädd för att vara själv, eftersom jag alltid hade haft mina kompisar vid min sida.
Men eftersom alla mina kompisar nu hade lämnat singellivet bakom sig kände jag mig väldigt obekväm. Mitt singelliv som jag förr trivts så bra med hade nu bytts ut till ett ångestladdat, nästan desperat och stressigt liv.
Då gjorde jag något som ändrade min syn på att vara singel.
Jag gjorde en resa, bokade en weekendresa till London, åkte dit helt själv och spenderade helgen där med att göra saker som bara jag trivdes med.
Gick på fotboll, gick runt på stan och shoppade, gick till dom restaurangerna  jag ville osv. Jag tvingade mig själv att vara ensam och försöka njuta av det samtidigt. Första känslan var ju självklart att detta var lite konstigt, nästan läskigt, men allt eftersom så kändes det mer naturligt. Efter den helgen kände jag nästan direkt att min ångest hade minskat. Inte helt men jag hade tagit första steget till att trivas med att vara singel.
Att inte längre vara så beroende utav andra utan göra allt för min skull.
Det skulle ta ett tag till innan jag kunde rentav njuta av att vara för mig själv och uppskatta fördelarna med att vara singel. Men det här var början på en resa.
Vad vill jag ha sagt med det här?
Jo att vara singel är inget fult, snarare tvärtom.
Jag tror det handlar om att acceptera situationen och leva i nuet med sig själv.
För känner du dig bekväm med den du är och det liv du lever så stärker du ditt inre.
IMG_6430
Loving life, drinking beer 🙂

UTMANINGEN

I avsnitt 19 utmanar Louise från Biggest Loser mig att gå fram till en okänd kille som jag tycker ser härlig ut och säga det [eller om det var vi som utmanade henne]. Tanken är att den av mig och Louise som gör det först vinner äran.

Hittills har jag gått fram till exakt NOLL killar.

Tycker inte jag ser några dudes överhuvudtaget och detta faktum leder mig in på vad jag tänkte skriva om idag. Anledningen till att jag inte ser några dudes är att jag endast har jobbat, sovit och ätit dom senaste veckorna. Jag börjar bli en av dom där människorna som lägger mer tid på att jobba än att leva lajf (som jag får för mig att kidsen säger). Jag vet att det bara är tillfälligt men känner en viss oro inför att jag ska börja prioritera jobb över andra saker. För mig har nämligen aldrig tanken på en karriär där jag lever för jobbet känts särskilt eftersträvansvärt.

Jag pratade med en bekant för ett tag sedan som hade något av en livskris för att hon blivit erbjuden ett jobb i London. Livskrisen grundade sig i att hon var runt 30, singel och blivit erbjuden ett jobb utomlands. Hennes tankegångar gick ungefär så här;

  • Jättekul med ett jobberbjudande utomlands.
  • Men jag kan inte flytta iväg och jobba nu.
  • Gör jag det kommer jag fortsätta vara singel.
  • Hade detta varit för några år sedan hade det varit perfekt.
  • Åker nu jag kommer jag bli en kvinna med karriär men utan en egen familj.

Jag ville säga och känna att hon definitivt borde ta jobbet. Men det gjorde jag inte. Jag förstår nämligen precis hur hon resonerar. Och att jag förstår hur hon resonerar gör mig irriterad. Att trots att det är 2015 [och jag ska föreställa en strong independent women, höhö] så känns det fortfarande som att jag som kvinna och  +-30 står inför valet mellan karriär och familjeliv. Även om jag vet att det finns ”alla möjligheter för alla” och ”att ingen hindrar mig” så tar det emot med planer på att dra utomlands eller satsa livet på jobbet.

Det tar emot att sticka iväg på nya äventyr för man borde stadga sig. Det tar emot att satsa på en karriär för att man inte vill vara den som blir ensam kvar.

Nu har jag själv inga ambitioner att flytta utomlands just nu men min förhoppning är att sådana framtida ambitioner inte blir avstyrda pga av sådana här tankar. Tanken på att missa saker för att målet med mitt liv ska vara att hitta en partner är tankar som jag inte gillar det minsta.

27892dda3e9b0985a58622a5550558e92463e225a0ea9255a136f73385ecf64c

Känner ni singlar igen er i det här? Eller tycker ni att man bara borde säga fuck you till allt och dra iväg på det där jobbet i London [eller vad det nu är man vill göra] och leva lajf oavsett?

/Emelie