relationer
-1
archive,tag,tag-relationer,tag-99,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

FEM FRÅGOR ATT FINURLA PÅ

För ett tag sedan läste jag en lista på fem frågor som en kan tänka på innan en jagar rätt på en seriös relation. Har funderat på dessa fem frågor sedan dess och tänkte att jag skulle dela dem med er pga ganska vettiga frågor.

  1. Vad vill du ha ut av livet?
    Det finns ju en HEL DEL saker att fundera på när det gäller vad man vill ha ut av sitt liv. Det känns som man borde stanna upp med jämna mellanrum och tänka på detta. Typ stämma av med sin inre polare så att säga. Vill du bo utomlands? Jobba tills du somnar? Ha massa fritid? Skapa en familj? Tål du inte kids? Vill du ens leva i en relation?
  2. Har du rimliga förväntningar?
    Jag tycker att man ska tänka igenom vilka förväntningar man har på en potentiell partner [och livet i stort]. Det är ju lätt att man sätter upp listor med förväntningar som är lika långa som kinesiska muren. Och i dessa listor kryper det med all säkerhet in helt orimliga förväntningar. För vissa är det svårt att skilja på en rimligt och orimlig förväntning när en ska på dejt till exempel så jag ska förklara hur jag menar.
    Rimlig förväntning: Min dejt kommer vara trevlig.
    Orimlig förväntning: Min dejt kommer ge mig en hundvalp och vara min andra hälft efter 5 minuter.
  3. Gillar du dig själv?
    Ja gillar du dig själv? Gör du det? Tycker du att du förtjänar att ha bra människor i ditt liv? Bra relationer? Är du din egen bästa kompis? Ska man dras med sig själv i ca 84 år [medellivslängd för kvinnor, motsvarande ålder för män är ca 80 år] så är det en rätt bra idé att börja gilla sig själv någon gång innan man kolar vippen. Tror de där 80+ åren blir mycket roligare då. Oavsett om man har relationer eller inte.
  4. Är du öppen för nya saker?
    När man lever livet i allmänhet och är i dejtingsvängen i synnerhet är det en fördel om man faktiskt är öppen för nya människor och nya saker. Mest för att man ställs inför nya människor och saker hela tiden. Människor som man kanske inte skulle mött i andra sammanhang. Människor med annorlunda åsikter. Människor som har intressen som man inte ens trodde finns tidigare. Man måste såklart inte vara en öppen människa för att vara i en relation men det underlättar kanske själva hittandet av personen som man ska ha relationen med.
  5. Vad utstrålar du?
    Om du inte tycker om dig själv och hatar nya saker är det troligen så att du inte utstrålar så mycket härliga vibbar. Om du däremot trivs med dig själv och livet är troligen vibbarna desto härligare. Huruvida en ska utstråla härliga vibbar eller ej tycker jag beror på person. Det viktigaste är kanske att det man utstrålar drar till sig den typ av människa som man vill träffa. Alla människor är ju inte härliga och alla människor vill inte ha härliga människor i sina liv. Så jag tänker att man ska försök utstråla det man vill ha.

Har ni några punkter som ni vill fylla på listan med?

VAD ÄR ROMANTIK FÖR DIG?

Vi postade bilden nedan på vårt Instagramkonto för ett tag sedan.  Jag ställde frågan om folk ville ha denna typen av romantik. im-sorry-where-are-y-al-finding-these-guys-at-3079261

Vad jag förstår på de kommentarer som vi fick vill våra följare ABSOLUT INTE ha denna typ av romantik. Vi fick svar som:

”Nej tack!”

”Creepy”

”Trams”

”Bara fula killar som håller på så pga de är rädda att förlora en”

Jag blev faktiskt lite förvånad? Trodde att folk skulle vara mer positiva till rosor och just denna typen av romantik i livet. Så nu undrar jag inte helt otippat vad det är ni följare definierar som romantiskt om det nu inte är detta? Är det mer vardagsromantik som är grejen? Någon som tar tvätten eller lagar middag? Kan inte du berätta vad romantik är för dig i kommentarsfältet?

 

RELATIONSINSTITUTET

Hittade en artikel i Sydsvenskan där de intervjuar Julia Johansson och Simon Ceder som startat Relationsinstitutet. De utforskar och utvecklar tankar om relationer och vill ifrågasätta normen kring relationer och även förändra definitionen av vad en relation är.

Precis som de skriver i artikeln som ni kan läsa här är tvåsamhetsnormen väldigt stark och det finns en väntad väg som alla ska gå. Det är vägen från dejting, ihopflyttande till samboskap. Tycker det är intressant att Relationsinstitutet tar upp detta. Tror inte att jag är ensam om att känna mig oerhört stressad av att det känns som att jag måste rätta mig in i ledet för att passa in på den här vägen som jag inte ens vet om jag vill gå på.

På Relationsinstitutet hemsida publiceras texter och information om deras panelsamtal, workshops och filmvisningar. Det finns massor av texter som behandlar olika ämnen och jag tänker att jag ska plöja igenom det som låter intressant under semestern!

 

 

NÄR GÅR DEJTANDET TILL FÖRHÅLLANDE?

När går man egentligen från att dejta till att vara i ett förhållande ? Jag har ingen aning om det finns någon standardregel när det gäller detta? Vissa verkar ju dejta folk i ÅR och DAGAR utan att det blir något av det och vissa träffas en gång och sedan ligger det bilder uppe på varenda socialt medie som finns med taggarna #kärlek #mannen/kvinnanimittliv #lyckligtjej/kille osv.

Å ena sidan känner jag själv att jag inte skulle vilja träffa någon i flera år utan att det blir nått. [Känns som det är slöseri med tid?] Å andra sidan skulle jag inte heller anse mig vara i ett förhållande efter att ha träffat en person några få gånger. Jag antar att jag skulle vandra på den gyllene mellanvägen [om jag nu haft något på G] eller nått.

För min del får folk göra lite som dom vill. Vill du berätta för alla du möter att du är i en relation efter att ha träffat en person en gång så gört! Vill du inte definiera vilken relation du har till någon som du legat med/rest med/hängt med i flera år gör det inte! Alla får göra som de vill, det är ju det som är så fint med livet!

 

GÅR DET ATT LEVA JÄMSTÄLLT I EN RELATION?

En vän till mig ska snart ha barn och hon skrev ett inlägg där hon ställer sig frågan om det går att leva jämställt med barn? När jag läste hennes inlägg på Barnslig.nu började jag fundera på om det ens går att leva jämställt i en relation utan barn?

Jag och mina vänner har haft oändligt många diskussioner kring detta och jag tycker inte alls att det är självklart att folk lever i jämställda relationer. Inte ens de som vill leva i jämställda relationer lever alltid jämställt oavsett om de har barn eller inte. För mig som står bredvid och ser relationer utifrån tycker jag till och med att det är väldigt relationer som faktiskt är jämställda. För många är det en ickefråga och de tycker inte att det är viktigt och jag tycker det är helt OK att inte vilja fokusera på detta men för mig känns det som en av de viktigaste punkterna i hela relationsbyggandet.

När jag pratar om att jag vill leva jämställt menar jag att jag vill att den jag ska leva med delar vardagen med mig på alla plan. Alltså det ska inte ligga på mig att det blir städat hemma, det ligger inte på mig att maten lagas, det ligger inte på mig att alla sociala relationer upprätthålls, det ligger inte på mig att ”hålla reda på allt”. Jag vill att dessa punkter och allt annat ska delas mellan mig och den jag lever med. Alltså: vi ska vara ett team och ha ansvaret tillsammans. Jag förstår inte hur det fortfarande kan vara så att vissa personer tycker att det är helt rimligt att kvinnan i relationen ska ”göra allt”. Det är ju ändå 2016 senast jag kollade i kalendern.

Och när vi ändå är inne på ämnet. Något mer som jag noterar när jag hör om folks relationer är att kvinnorna helt plötsligt blir något som liknar mammor till sina partners.  What is up med det undrar jag. Det blir ju superskevt att en vuxen människa ska ”uppfostra” en annan eller hur man ska uttrycka sig. Det kanske är så att många kvinnor vill ta den rollen och att många män söker någon som tar hand om dem på det sättet? Har en vän som var tillsammans med en kille som i princip förväntade sig att hon skulle plocka upp hans blöta handdukar när han duschat. Han gick alltså ut ur duschen, torkade sig, slängde handduken på golvet och lät den ligga där tills hon tog upp den. Jag får alltså ont i huvudet bara på tanken av att leva med en sån person.

OBS. Antar att det är en del människor i relation som nu kommer tycka att jag behöver en crashcourse i hur det är att vara i en långvarig relation och att jag som singel inte vet någonting och yadiyadiyadiyadiyadi. Men att leva jämställt är min ambition och kommer vara mitt mål i min nästa relation även om det av vissa anses vara en orimlig önskan.

NÄR MAN VARIT SINGEL LÄNGE

I avsnitt 48 av Singelpodden var min ”dagens tanke” det här att folk tycker att man är konstig när en säger att man varit singel en längre period. Jag blir ibland bemött av singelkillar jag träffar eller pratar med, med kommentarer som;

”OJ va länge du har varit singel”

”Men har du varit singel SÅ LÄNGE”

Det finns såklart en uppsjö av versioner av ovanstående fraser som jag inte kommer på just nu och jag vet att flera singlar jag känner blir bemötta på liknande sett i olika sammanhang. Det finns nästan alltid en underton av ”va konstig du är” även om det inte sägs rakt ut (och ja folk säger sånt rakt ut ibland). Jag kan förklara för er att alla som varit singlar under en period är väldigt medvetna om att dom är singlar då majoriteten av världen påminner om det mest hela tiden. Det jag tycker är så väldigt märkligt är att folk alltid verkar tycka att det är länge oavsett hur länge det faktiskt är? 1 månad? Ett år? Tre år? Fem år? 30 år? Vad är egentligen optimala tiden man får vara singel och det är OK. Två dagar? En vecka?

Som ni säkert redan förstår fattar jag inte syftet med att lägga en sån kommentar när man är på dejt/ska på dejt/tänker på en dejt/pratar med människor/lever i samhället. Jag kan på ett sätt förstå att folk som lever i relationer och har en partner sedan länge ställer sig undrande till en person som varit singel länge mest på grund att det känns främmande i deras ögon. Men andra singlar? What is up?

Jag funderar mycket på om det handlar om att man ska positionera sig gentemot andra människor och trycka till lite för att man själv ska må bättre? Typ ”jag har varit singel i 3 år men du har varit singel i 5 år så då är ju du MYCKET konstigare än jag och detta måste jag säga för att verkligen poängtera hur mycket mer konstig du är”.

Anywho. Tips från coachen:

Är du på dejt med någon som har varit singel mer än 2 dagar kan det vara trevligt att inte poängtera hur länge den personen varit singel och hur konstigt det är.

BLIR DU GLAD ELLER LEDSEN?

Ibland tycker jag att folk gör det så himla svårt för sig när det gäller att hitta en potentiell partner. Det är så mycket krav på egenskaper, utseende, jobb och personlighet. Egentligen finns det ju bara en fråga som är viktigt. Gör personen du träffar dig glad eller gör den dig ledsen?

Enligt mig innebär valet att leva resten av sitt liv [eller delar av det] med en person att denna människa måste ha en positiv inverkan på mitt liv. Alla ytliga attribut som utseende och jobb kommer definitivt förändras över tid. Man vet ju aldrig om någon får en livskris och byter karriär eller blir av med jobbet. Ens utseende kommer ändras med ålder vare sig en vill eller inte och att leva med någon vars störst fördel är att den är snygg känns inte hållbart. Det finns såklart många egenskaper som kan kännas viktiga men till syvendes och sist måste ändå känslan man får av en person vara viktigast. Att man känner glädje av att umgås och att relationen gör båda inblandade till bättre versioner av sig själva.

Jag har förstått på många människor som jag mött genom åren att det inte alls är självklart att man väljer att skapa en relation och familj med någon man blir just glad av. Folk prioriterar alla möjliga andra anledningar istället. Exempelvis att någon har bra med pengar, att någon är sjukt snygg, att någon har status osv. Med tanke på mångas val tänker jag ibland att det kanske inte är ett rimligt krav att den man lever med gör en glad. Jag vet inte vad som är bäst egentligen, vad tycker ni?

HITTA KÄRLEKEN – NÅGRA SAKER SOM MAN KAN TÄNKA PÅ

Många med mig funderar säkert på hur man ska hitta kärleken? Jag vet uppenbarligen inte hur man gör men jag har hittat en annan person som listat 10 saker som man bör tänka på och som ni hittar här. Jag tänkte vara helt fräck och ta några punkterna från denna lista som jag tycker är viktiga.

  • ”För att hitta den rätta personen måste du vara den rätta personen”.
    Detta har jag och mina vänner snackat mycket om. Att  man ska fundera på vad man har att erbjuda i en relation. Det är så lätt att man bara tänker på vad man vill ha hela tiden. Jag kan tycka att det är otroligt jobbigt att lista saker som jag kan erbjuda i en relation [hej hej kasst självförtroende… eller är det självkänsla? Kan icke hålla reda på vilken som är vilken] men jag är helt övertygad om att alla människor har något fint att erbjuda någon annan. Ett härligt skratt? Massa kunskap om varför myror är så himla starka? Killer matlagningskunskaper? Superskillad fotbollsexpert? Alla har något!
  • ”Vet var dina gränser går”.
    Redan innan man går in i en relation med någon bör man alltså tänka på var ens gränser går. Är det OK att din partner är otrogen? Var går gränsen för otrohet? Är ekonomisk trygghet viktig? Bryr du dig om du blir kallad otrevliga saker? Jag har vissa grundgrejer som jag inte vill rucka på i min framtida relation men jag tycker också att det är svårt. Vissa grejer vet man ju inte att man har någon åsikt om fören man ställs inför situationen.
  • ”Sann kärlek gör inte ont”.
    Detta känns som en självklarhet som ändå är klurig för så många. Det finns en allmän bild av att kärleken ska vara så jädrans svår. Det ska gråtas efter distanserade partners, oroas för att folk doppar sina privata delar på annat håll och stås ut med elaka killar eller tjejer. Min åsikt är att delar man livet med rätt person ska man må bra och lyfta varandra inte få varandra att må dåligt.

Funderar ni något på sådana här saker?

HUR LÄNGE SKA MAN VARA IHOP INNAN MAN GIFTER SIG?

Enligt en artikel på Business Insider UK ska man vänta i två år innan man gifter sig. I artikeln hänvisas dom till ett videoklipp som heter ”The Sience of love” som ni kan se nedan:

Tydligen är det så att när man är kär ”stängs” vissa funktioner i hjärnan ner som till exempel regioner av hjärnan som kopplas till beslutstagande och planering. Medans andra delar av hjärnan aktiveras såsom delarna som kopplas till besatthet, motivation och cravings. Dr Helen Fisher i klippet ovan rekommenderar att man lever ihop med en person ett tag så att den första tidens romantiska känslor dämpas lite och man faktiskt ser vem man lever med utan allt lulllull. Av egen erfarenhet kan jag inte annat än hålla med om detta. Jag är helt okritisk när jag är kär i någon. Det finns INGET som den personen kan göra fel och allt dom säger är i princip värt att skriva om i New York Times och jag kan inte förstå varför inte alla tycker samma sak. Jag fattar ju själv att denna inställning till mina förälskelser är helt orimlig så nästa gång jag träffar någon som jag blir smällkär i ska jag försöka tänka på att inte ta några stora beslut [som giftemål] fören den första tidens lövidövi har lagt sig.

 

 

HUR KOMMER DET SIG ATT NI FORTFARANDE ÄR GIFTA?

Det är ändå en fråga som kommer om och om igen när en är singel och när en fortsätter vara singel ett längre tag. Kanske de personer som går från ett förhållande till ett annat aldrig får den frågan men jag som var evighetssingel fick den rätt ofta. Och det slog mig efter ett tag, att jag aldrig frågade tillbaka, hur kommer det sig att du fortfarande är ihop med XX eller hur kommer det sig att du fortfarande är gift med XX? För, om vi ska vara ärliga, så finns det rätt många par i ens närhet som en undrar över, varför de fortfarande är ihop? De bråkar jämt och ständigt eller umgås aldrig eller säger rakt ut att de inte har det bra, men inte fanken skulle jag lägga huvudet på sned och säga ”men hur kommer det sig att du fortfarande är ihop med hen?” Så varför frågar dessa människor oss, (oftast är det ju relationsmänniskor som frågar för andra singlar brukar veta hur jobbig den frågan är) varför är du fortfarande singel?

Jag fattar inte.

IMG_9597
Det är ganska tydligt att många är singlar av olika anledningar. Problem en arbetar med att komma över, fokus på jobb och karriär eller helt enkelt andra grejer som kommer före att träffa någon. En tar sitt liv i sin takt och det är inte upp till någon annan att bestämma hur och när och varför en person ska träffa någon. Så, jag säger det igen, vi ställer inte den frågan, och får ni den, så vänd frågan, och se hur personen reagerar. Ofta behöver personer bli utsatta för det de utsätter andra för, för att förstå hur det känns. Även om de inte menar något illa kan det vara något de inte tänker på, att det faktiskt är jobbigt.

//Sanna