relation
-1
archive,tag,tag-relation,tag-90,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

FEM FRÅGOR ATT FINURLA PÅ

För ett tag sedan läste jag en lista på fem frågor som en kan tänka på innan en jagar rätt på en seriös relation. Har funderat på dessa fem frågor sedan dess och tänkte att jag skulle dela dem med er pga ganska vettiga frågor.

  1. Vad vill du ha ut av livet?
    Det finns ju en HEL DEL saker att fundera på när det gäller vad man vill ha ut av sitt liv. Det känns som man borde stanna upp med jämna mellanrum och tänka på detta. Typ stämma av med sin inre polare så att säga. Vill du bo utomlands? Jobba tills du somnar? Ha massa fritid? Skapa en familj? Tål du inte kids? Vill du ens leva i en relation?
  2. Har du rimliga förväntningar?
    Jag tycker att man ska tänka igenom vilka förväntningar man har på en potentiell partner [och livet i stort]. Det är ju lätt att man sätter upp listor med förväntningar som är lika långa som kinesiska muren. Och i dessa listor kryper det med all säkerhet in helt orimliga förväntningar. För vissa är det svårt att skilja på en rimligt och orimlig förväntning när en ska på dejt till exempel så jag ska förklara hur jag menar.
    Rimlig förväntning: Min dejt kommer vara trevlig.
    Orimlig förväntning: Min dejt kommer ge mig en hundvalp och vara min andra hälft efter 5 minuter.
  3. Gillar du dig själv?
    Ja gillar du dig själv? Gör du det? Tycker du att du förtjänar att ha bra människor i ditt liv? Bra relationer? Är du din egen bästa kompis? Ska man dras med sig själv i ca 84 år [medellivslängd för kvinnor, motsvarande ålder för män är ca 80 år] så är det en rätt bra idé att börja gilla sig själv någon gång innan man kolar vippen. Tror de där 80+ åren blir mycket roligare då. Oavsett om man har relationer eller inte.
  4. Är du öppen för nya saker?
    När man lever livet i allmänhet och är i dejtingsvängen i synnerhet är det en fördel om man faktiskt är öppen för nya människor och nya saker. Mest för att man ställs inför nya människor och saker hela tiden. Människor som man kanske inte skulle mött i andra sammanhang. Människor med annorlunda åsikter. Människor som har intressen som man inte ens trodde finns tidigare. Man måste såklart inte vara en öppen människa för att vara i en relation men det underlättar kanske själva hittandet av personen som man ska ha relationen med.
  5. Vad utstrålar du?
    Om du inte tycker om dig själv och hatar nya saker är det troligen så att du inte utstrålar så mycket härliga vibbar. Om du däremot trivs med dig själv och livet är troligen vibbarna desto härligare. Huruvida en ska utstråla härliga vibbar eller ej tycker jag beror på person. Det viktigaste är kanske att det man utstrålar drar till sig den typ av människa som man vill träffa. Alla människor är ju inte härliga och alla människor vill inte ha härliga människor i sina liv. Så jag tänker att man ska försök utstråla det man vill ha.

Har ni några punkter som ni vill fylla på listan med?

VAD ÄR ROMANTIK FÖR DIG?

Vi postade bilden nedan på vårt Instagramkonto för ett tag sedan.  Jag ställde frågan om folk ville ha denna typen av romantik. im-sorry-where-are-y-al-finding-these-guys-at-3079261

Vad jag förstår på de kommentarer som vi fick vill våra följare ABSOLUT INTE ha denna typ av romantik. Vi fick svar som:

”Nej tack!”

”Creepy”

”Trams”

”Bara fula killar som håller på så pga de är rädda att förlora en”

Jag blev faktiskt lite förvånad? Trodde att folk skulle vara mer positiva till rosor och just denna typen av romantik i livet. Så nu undrar jag inte helt otippat vad det är ni följare definierar som romantiskt om det nu inte är detta? Är det mer vardagsromantik som är grejen? Någon som tar tvätten eller lagar middag? Kan inte du berätta vad romantik är för dig i kommentarsfältet?

 

NÄR DET TAR SLUT

e1e29f46820e08364c15b64459c9ef1e

Det är en del av er följare som hör av er och berättar att ni lämnat/blivit lämnade efter långa relationer. Vissa av er känner er vilsna och andra verkar älska det nya singellivet. Det är såklart alltid tråkigt när en relation tar slut oavsett vem som avslutar den men jag tror verkligen på citatet ovan. Även om det gör ont och är superdeppigt så är slutet på en relation början på något annat och jag vill tro att detta ”något annat” också är något bättre för de flesta människorna. Vad har ni för erfarenheter kring detta? Har ni varit med om jobbiga avslut som sedan lett till något fantastiskt (behöver alltså inte vara en ny relation utan kan vara precis vad som helst)?

SINGLAR SOM GER RELATIONSRÅD?

IMG_2814Jag var singel väldigt länge innan jag gick in i en relation. Och jag kommer ihåg hur vänner, som var i relationer, ofta berättade om sina relationsproblem och bad om råd. Eller att en hörde om relationer och hade tusen olika råd och tankar kring det. Känner ni, singlar, igen er? Brukar ni också få lyssna på vänner i relationers problem och försöka komma med lösningar?

RELATIONSINSTITUTET

Hittade en artikel i Sydsvenskan där de intervjuar Julia Johansson och Simon Ceder som startat Relationsinstitutet. De utforskar och utvecklar tankar om relationer och vill ifrågasätta normen kring relationer och även förändra definitionen av vad en relation är.

Precis som de skriver i artikeln som ni kan läsa här är tvåsamhetsnormen väldigt stark och det finns en väntad väg som alla ska gå. Det är vägen från dejting, ihopflyttande till samboskap. Tycker det är intressant att Relationsinstitutet tar upp detta. Tror inte att jag är ensam om att känna mig oerhört stressad av att det känns som att jag måste rätta mig in i ledet för att passa in på den här vägen som jag inte ens vet om jag vill gå på.

På Relationsinstitutet hemsida publiceras texter och information om deras panelsamtal, workshops och filmvisningar. Det finns massor av texter som behandlar olika ämnen och jag tänker att jag ska plöja igenom det som låter intressant under semestern!

 

 

NÄR GÅR DEJTANDET TILL FÖRHÅLLANDE?

När går man egentligen från att dejta till att vara i ett förhållande ? Jag har ingen aning om det finns någon standardregel när det gäller detta? Vissa verkar ju dejta folk i ÅR och DAGAR utan att det blir något av det och vissa träffas en gång och sedan ligger det bilder uppe på varenda socialt medie som finns med taggarna #kärlek #mannen/kvinnanimittliv #lyckligtjej/kille osv.

Å ena sidan känner jag själv att jag inte skulle vilja träffa någon i flera år utan att det blir nått. [Känns som det är slöseri med tid?] Å andra sidan skulle jag inte heller anse mig vara i ett förhållande efter att ha träffat en person några få gånger. Jag antar att jag skulle vandra på den gyllene mellanvägen [om jag nu haft något på G] eller nått.

För min del får folk göra lite som dom vill. Vill du berätta för alla du möter att du är i en relation efter att ha träffat en person en gång så gört! Vill du inte definiera vilken relation du har till någon som du legat med/rest med/hängt med i flera år gör det inte! Alla får göra som de vill, det är ju det som är så fint med livet!

 

GÅR DET ATT LEVA JÄMSTÄLLT I EN RELATION?

En vän till mig ska snart ha barn och hon skrev ett inlägg där hon ställer sig frågan om det går att leva jämställt med barn? När jag läste hennes inlägg på Barnslig.nu började jag fundera på om det ens går att leva jämställt i en relation utan barn?

Jag och mina vänner har haft oändligt många diskussioner kring detta och jag tycker inte alls att det är självklart att folk lever i jämställda relationer. Inte ens de som vill leva i jämställda relationer lever alltid jämställt oavsett om de har barn eller inte. För mig som står bredvid och ser relationer utifrån tycker jag till och med att det är väldigt relationer som faktiskt är jämställda. För många är det en ickefråga och de tycker inte att det är viktigt och jag tycker det är helt OK att inte vilja fokusera på detta men för mig känns det som en av de viktigaste punkterna i hela relationsbyggandet.

När jag pratar om att jag vill leva jämställt menar jag att jag vill att den jag ska leva med delar vardagen med mig på alla plan. Alltså det ska inte ligga på mig att det blir städat hemma, det ligger inte på mig att maten lagas, det ligger inte på mig att alla sociala relationer upprätthålls, det ligger inte på mig att ”hålla reda på allt”. Jag vill att dessa punkter och allt annat ska delas mellan mig och den jag lever med. Alltså: vi ska vara ett team och ha ansvaret tillsammans. Jag förstår inte hur det fortfarande kan vara så att vissa personer tycker att det är helt rimligt att kvinnan i relationen ska ”göra allt”. Det är ju ändå 2016 senast jag kollade i kalendern.

Och när vi ändå är inne på ämnet. Något mer som jag noterar när jag hör om folks relationer är att kvinnorna helt plötsligt blir något som liknar mammor till sina partners.  What is up med det undrar jag. Det blir ju superskevt att en vuxen människa ska ”uppfostra” en annan eller hur man ska uttrycka sig. Det kanske är så att många kvinnor vill ta den rollen och att många män söker någon som tar hand om dem på det sättet? Har en vän som var tillsammans med en kille som i princip förväntade sig att hon skulle plocka upp hans blöta handdukar när han duschat. Han gick alltså ut ur duschen, torkade sig, slängde handduken på golvet och lät den ligga där tills hon tog upp den. Jag får alltså ont i huvudet bara på tanken av att leva med en sån person.

OBS. Antar att det är en del människor i relation som nu kommer tycka att jag behöver en crashcourse i hur det är att vara i en långvarig relation och att jag som singel inte vet någonting och yadiyadiyadiyadiyadi. Men att leva jämställt är min ambition och kommer vara mitt mål i min nästa relation även om det av vissa anses vara en orimlig önskan.

BLIR DU GLAD ELLER LEDSEN?

Ibland tycker jag att folk gör det så himla svårt för sig när det gäller att hitta en potentiell partner. Det är så mycket krav på egenskaper, utseende, jobb och personlighet. Egentligen finns det ju bara en fråga som är viktigt. Gör personen du träffar dig glad eller gör den dig ledsen?

Enligt mig innebär valet att leva resten av sitt liv [eller delar av det] med en person att denna människa måste ha en positiv inverkan på mitt liv. Alla ytliga attribut som utseende och jobb kommer definitivt förändras över tid. Man vet ju aldrig om någon får en livskris och byter karriär eller blir av med jobbet. Ens utseende kommer ändras med ålder vare sig en vill eller inte och att leva med någon vars störst fördel är att den är snygg känns inte hållbart. Det finns såklart många egenskaper som kan kännas viktiga men till syvendes och sist måste ändå känslan man får av en person vara viktigast. Att man känner glädje av att umgås och att relationen gör båda inblandade till bättre versioner av sig själva.

Jag har förstått på många människor som jag mött genom åren att det inte alls är självklart att man väljer att skapa en relation och familj med någon man blir just glad av. Folk prioriterar alla möjliga andra anledningar istället. Exempelvis att någon har bra med pengar, att någon är sjukt snygg, att någon har status osv. Med tanke på mångas val tänker jag ibland att det kanske inte är ett rimligt krav att den man lever med gör en glad. Jag vet inte vad som är bäst egentligen, vad tycker ni?

BLIXTRANDE FÖRÄLSKAD

Jag satt och funderade på förälskelser häromdagen och insåg att det är endast en person jag blivit blixtrande förälskad i. Vid alla andra tillfällen när jag blivit kär har det växt fram. Det har varit något hos personen jag fastnat för men sen har kärleken sakta men säkert växt fram. Den gången jag kan komma ihåg att jag blev förälskad var när jag bodde i Frankrike 2004. En vän till mig bodde i stort höghus, fyllt med studenter och hon hade blivit inbjuden till en fest i en av lägenheterna. Hon bjöd med mig och en annan vän och vi gick dit.

Lägenheten var superliten, knappt 25 kvm2, sparsamt inrett med en säng, ett skrivbord och minitv på ett litet bord mittemot en röd soffa och det var redan massa folk där. Jag slog mig ner i ett av hörnen i lägenheten och fick ganska snabbt sällskap av en kille som hette Guy. Vi snackade ett tag men under samtalet började mina ögon dras till en annan kille i rummet. Han satt på andra sidan av rummet, vickandes på en stol och tittade på mig och jag kommer ihåg att jag tänkte vilka fantastiskt fina ögon han hade. Vi satt och sneglade på varandra ett tag innan han vinkade mig till sig. Så jag lämnade Guy och klättrade över ben och stolar för att nå fram till den andra killen. Min franska var på den tiden inte så bra, och hans engelska var i princip obefintlig så vi stapplade oss fram för att kunna säga en mening eller två. Men jag kände inte en jättestor längtan efter att prata med honom. Mest bara titta på hans fina ögon och vara i hans närhet. Hela hans varelse drog mig till honom. Hela jag ville bara vara nära. På bara en timme eller två kände jag mig förälskad. Vilket är enda gången det gått så fort för mig. Vad gäller andra killar har jag lärt känna dom, blivit superkär men aldrig blixtförälskad.  Jag har när jag väl varit kär upplevt förälskelsekänslor men aldrig direkt vid anblick, om vi då räknar bort Leo Dicaprio i Titanic 🙂

Hur är ni? Blir ni förälskade direkt eller växer kärlek sig fram?

HUR GÖR MAN FÖR ATT GÅ VIDARE?

Ja, hur gör man egentligen för att gå vidare i livet? Efter ett uppbrott, efter att kärleken lämnat en?

Vi fick ett mail häromdagen där en lyssnare berättade att hon inte kunde släppa taget om sin före detta pojkvän. De hade varit tillsammans ett bra tag, han var hennes första pojkvän och när han hade gjort slut hade hon inte kunnat vänja sig vid tanken på ett liv utan honom. Jag satt länge och grunnade över problematiken, för jag känner så väl igen den. Min första kärlek, som jag träffade på ett gym i USA, tog det mig nästan 10 år att komma över. Varför det tog så lång tid? För att jag fortsätta hålla kontakten med honom. Vi pratade i telefon, mailade, smsade fram och tillbaka under dessa år och någonstans fanns han alltid med i bakgrunden. Vi hade kontakten, ingen av oss ville släppa taget, vem visste vad det kunde leda till i framtiden?

Problemet var ju att hoppet levde i och med att kontakten vidhölls och såhär i efterhand borde jag, skulle jag ha brutit all kontakt direkt efter flytten från USA. Med tiden hade minnet bleknat och jag hade börjat fundera i andra banor, tankar på att träffa någon annan, men kontakten med honom, telefonsamtalen på kvällarna höll mig kvar.

Så mitt råd till dig, från mig, är att jag gör inte som jag. Lev inte kvar i gamla minnen, håll inte kontakten i hopp om att han ska komma på andra tankar, bryt. Bryt kontakten, ta bort honom från alla sociala medier och försök i alla lägen att inte tänka på honom. Det kommer bli svårt, det kommer ta tid men när du vaknar upp en dag och det hinner bli lunch innan du tänker på honom, inser du att du är på väg ut ur tunneln, att han börjar försvinna från dina tankar och att du är på väg åt rätt håll, men för att komma dit, ingen mer kontakt.

Vad säger ni som läser? Kontakt eller ingen kontakt?

//Sanna