pojkvän
-1
archive,tag,tag-pojkvan,tag-91,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

SVIKEN – Del 2

November segade sig fram men våra samtal varje kväll gjorde att jag längtade mig igenom dagarna och som trots att jag tyckte de gick långsamt, ändå på något sätt kom och gick. När julen närmade sig hade samtalen avtagit lite. Det var inte längre varje dag, utan mer varannan, var tredje dag. Jag tänkte inte på det då men såhär i efterhand borde jag ha sett att han avlägsnade sig…distanserade sig lite. Julen kom. Julen gick. Vi var så nära dagen då han skulle stå där på Arlanda och jag skulle få gå fram och krama om honom…

Dagen innan försökte jag ringa honom men han svarade inte. Jag skrev och bad honom ringa upp mig men inget samtal kom. Jag vet inte hur mycket jag kollade på min telefon den dagen för att se om han hört av sig eller på något sätt meddelat att han var på väg. På väg att komma till mig.

Jag hade kollat upp vilken buss jag skulle ta ut till flygplatsen. Jag var så redo. Men inget svar från honom och det började långsamt gå upp för mig att han inte skulle kliva på något flyg. Att det aldrig funnits några biljetter, inte ens några tankar på att faktiskt flyga, inte några tankar alls på att komma och träffa mig. 2 dagar senare hade han fortfarande inte hört av sig och jag var lamslagen. Jag kunde inte ta in i mitt huvud hur han lett mig till att tro under nästan ett halvår att han skulle komma och hälsa på mig och sen….inte kom. Vem är så kallhjärtad och hemsk att en kan göra så mot en annan person?

Jag tog bort honom från alla mina sociala kanaler. Raderade, blockade men inget kunde få mitt hjärta att blocka känslorna. Tårar som aldrig ville ta slut, tankar som snurrade och funderingar som undrade varför det blev som det blev? Varför? Hur kom det sig? Vad ville han få ut av det? Vad tänkte han? Efter 10 års kontakt förstod jag nu att det var över. Vi skulle aldrig bli mer än vad vi var, aldrig skulle min första kärlek i livet bli mer än min första kärlek. Aldrig att han någonsin skulle få prata med mig igen….

HUR MÅNGA HAR DU MISSAT?

IMG_7072

 

Kommentaren ovan såg jag på en bild på Instagram för ett tag sedan och den fick mig att tänka. Jag undrar hur många potentiella par som missar varandra på grund av att de inte ser ut som de hade tänkt sig. Kanske är det någon som är för lång, för kort, har ”fel” kroppstyp eller inte passar in på något annat sätt.

Det är svårt att se förbi människors yttre attribut i ett första möte men jag tycker nog att en bör försöka. Jag har varit med om personer som vägrar ens titta på folk endast baserat på hur de ser ut, vad de har på sig eller vilken frisyr de har. Jag är själv rätt dömande mot människor men oftast inte så mycket för hur de ser ut, utan mer på grund av vad de säger. Folk som säger saker som jag tycker är osköna första gången jag pratar med dem har en rätt så lång uppförsbacke att vandra om det intrycket ska förändras. Ibland tycker jag själv att jag är lite för hård men i 9 fall av 10 är folk som säger osköna grejer också osköna människor.

Tror ni att ni har missat en potentiell partner någon på grund av att ni varit för dömande?

ÄR DU VERKLIGEN REDO?

Under de senaste 3 åren som singel kände jag mig hela tiden redo för en relation. Jag trodde mig vara helt redo att dela min vardag med en annan person. Anpassa mig. Kompromissa. Dela ansvar och allt annat som kommer med att vara i en relation.
Men jag inser nu, 6 månader in i den relation jag är i, att jag faktiskt inte var redo, inte alls. Som van singel, som van ensamvarg, som bestämmer över min egen vardag, som gör vad jag vill, när jag vill, som en person som inte planerar min vardag efter någon annan eller ens checkar in med en annan person om vardagliga ting blev dessa 6 månader lite av en chock för mig. Det var inte bara att gå in i en relation med en annan människa efter år av singelskap. Det skulle visa sig ta tid för mig att förstå att jag nu lever ett annat liv.
Jag kunde känna mig trängd då jag inte fick bestämma själv, kunde känna mig jagad om han ville veta vad jag gjorde, var jag var och vart jag skulle.
Missförstå mig rätt, för det kan låta som om jag inte ville ha honom i mitt liv, vilket jag visst ville. Otroligt mycket. Men omställningen var för mig så stor att jag behövde tid.
Som tur är har jag ju träffat en kille som varit otroligt bra på att ge mig den.
Att förstå varför jag reagerar som jag gör och beter mig som jag gör.
Och att vi hela tiden haft en så öppen dialog vilket har lett till att vi kan förstå varann, och prata om varför, hur, när och så vidare.
Så jag frågar mig själv, kunde jag skapat bättre förutsättningar för mig, för att bli mer redo, för att kunnat gå in i relation på ett bättre sätt? Eller är det helt enkelt en för svår omställning som man får låta ta tid?