paris
-1
archive,tag,tag-paris,tag-607,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

FÖRLÅTA?

Som besatt lyssnar jag på Beyonces nya album och det står ju rätt klart att någon har gjort henne illa, förmodligen vår gode Jay -Z. Och kan till och med Jay Z vara otrogen mot allas vår Beyonce, vilken kvinna går då säker? Så tänker ialla fall jag. Albumet börjar med att hon är arg. Så väldigt väldigt arg. Men ju längre en lyssnar desto mindre arg blir hon, hon blir ledsen och någonstans innan sista låten förlåter hon och inser att de kommer klara det här, de kommer överleva och deras kärlek kommer överleva…

Hur mycket måste en älska för att förlåta otrohet? Jag funderar på om jag skulle förlåta min kille? Och jag går tillbaka i tankarna till tidigare killar. Som jag faktiskt förlät. Eller förlät och förlät, jag tog det bara.

Det är sommar, det är varmt och jag befinner mig i Paris. Jag har flyttat ner för att spendera sommaren med min käre fransman som jag träffat två år tidigare. Jag är så kär och tycker det ska bli helt fantastiskt att spendera en sommar i Paris med en kille jag tycker så mycket om. Det blir klart efter några veckor att jag inte är den enda tjej han tänkt spendera sommaren med. Jag märker små små förändringar och börjar så smått misstänka att när telefonen ringer så är det inte hans mamma varenda gång. Det är inte förrän jag springer på honom och henne på en nattklubb vilt hånglandes som jag får det bekräftat. Och det gör så ont, så ont. En vet någonstans inom sig att något inte står rätt till men vill inte se, vill inte tro. Där och då, som 21-åring förlät jag för kärleken kändes så stark och min självkänsla och min integritet och kärlek till mig kändes inte lika viktig. Tänk vad dum jag var! Hur kunde jag låta mig själv bli behandlad så? När det inte finns några barn, något som håller en ihop så starkt så finns det bara en utväg, tycker jag, och det är att gå. Direkt.

Jay-Z och Beyonce har barn ihop, det sätter såklart det i perspektiv. Det blir en annan sak då, men egentligen, ska en stanna med en otrogen man bara för barnens skull? Är det inte bättre att leva ensam med barnen? Hur känner ni i det här? Är jag orimlig i mina tankar?

BLIXTRANDE FÖRÄLSKAD

Jag satt och funderade på förälskelser häromdagen och insåg att det är endast en person jag blivit blixtrande förälskad i. Vid alla andra tillfällen när jag blivit kär har det växt fram. Det har varit något hos personen jag fastnat för men sen har kärleken sakta men säkert växt fram. Den gången jag kan komma ihåg att jag blev förälskad var när jag bodde i Frankrike 2004. En vän till mig bodde i stort höghus, fyllt med studenter och hon hade blivit inbjuden till en fest i en av lägenheterna. Hon bjöd med mig och en annan vän och vi gick dit.

Lägenheten var superliten, knappt 25 kvm2, sparsamt inrett med en säng, ett skrivbord och minitv på ett litet bord mittemot en röd soffa och det var redan massa folk där. Jag slog mig ner i ett av hörnen i lägenheten och fick ganska snabbt sällskap av en kille som hette Guy. Vi snackade ett tag men under samtalet började mina ögon dras till en annan kille i rummet. Han satt på andra sidan av rummet, vickandes på en stol och tittade på mig och jag kommer ihåg att jag tänkte vilka fantastiskt fina ögon han hade. Vi satt och sneglade på varandra ett tag innan han vinkade mig till sig. Så jag lämnade Guy och klättrade över ben och stolar för att nå fram till den andra killen. Min franska var på den tiden inte så bra, och hans engelska var i princip obefintlig så vi stapplade oss fram för att kunna säga en mening eller två. Men jag kände inte en jättestor längtan efter att prata med honom. Mest bara titta på hans fina ögon och vara i hans närhet. Hela hans varelse drog mig till honom. Hela jag ville bara vara nära. På bara en timme eller två kände jag mig förälskad. Vilket är enda gången det gått så fort för mig. Vad gäller andra killar har jag lärt känna dom, blivit superkär men aldrig blixtförälskad.  Jag har när jag väl varit kär upplevt förälskelsekänslor men aldrig direkt vid anblick, om vi då räknar bort Leo Dicaprio i Titanic 🙂

Hur är ni? Blir ni förälskade direkt eller växer kärlek sig fram?