morgonpasset
-1
archive,tag,tag-morgonpasset,tag-603,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

TA SOCIALT ANSVAR PÅ EN DEJT

Morgonpasset i P3 bjuder ju in gäster kl 08.00 varje morgon och för er som lyssnar varje morgon, så hörde ni kanske avsnittet om kallprat som sändes förra tisdagen. De pratade just om kallprat mellan människor, hur en bör bete sig, hur en kan hitta saker att prata om när situationer uppstår mellan främlingar. Psykologen som var där och pratade om detta fenomen, Jenny Jägerfeld, menade på att folk tar olika mycket socialt ansvar i dessa kallpratssituationer, men att det självklart ligger på båda individer inblandade. Om den ena ställer en fråga är det upp till den andra att inte bara svara ja eller nej utan hjälpa till att utveckla samtalet som nu uppstått uifrån frågan som ställdes.

Vilket direkt fick mig att tänka på dejting och vem som tar socialt ansvar på en dejt? Jag upplever att av de 119 dejter (men typ haha) jag gick på, så var det jag som tog ansvaret på 115 av dem. Det bestämdes dejt, tid och plats och när vi båda dök upp var det jag som fick dra lasset av kallprat, ställa frågor och få igång konversationer. Det var ytterst få gånger jag kände att jag kunde slappna av, kanske fundera lite över mina svar, iom att det aldrig kom några frågor från motparten. Varför skulle det ligga på mig, undrade jag, att dra kallpratet som skulle leda oss in på härliga diskussioner?

På de värsta dejterna var det som en anställningsintervju där endast jag ställde frågor och fick dra ur dejten vad han tyckte och tänkte. Ofta lämnade jag dejten och funderade på om han ens hade frågat mig något, satt igång någon form av diskussion eller dylikt. Ibland ifrågasatte jag mig själv och undrade om det kanske var så att jag pratade för mycket, inte lät de få en syl i vädret men när kommande dejt genomleds av en timme awkward tystnad insåg att jag så inte var fallet. Killarna jag gick på dejt med tog helt enkelt  inte socialt ansvar för kallpratandet eller igångsättandet av diskussioner.

Jag tycker helt klart att kallprat och att ta ansvar för att hjälpa till i tysta situationer som ibland uppstår ligger på de individer som är inblandade, inte bara den ena parten, det ska vara en självklarhet. Sen, om en upplever sig själv som väldigt blyg och ha svårt för sådana här situationer så gäller det att öva sig, prova sig fram eller helt enkelt bara erkänna sig blyg! Säg, oj nu blev det tyst här, haha tänk att det ska vara så svårt ändå, och så vidare… Våga visa dig ödmjuk inför situationen. Jag lovar, 9 av 10 gånger kommer du längre på det än när du står där tyst och säger absolut ingenting.

Är du en person som tar socialt ansvar på en dejt eller överlåter du det på motparten?

HANNA HELLQUISTS INSTÄLLNING TILL NÄTDEJTING

Jag återvänder återigen till intervjun med Daniella Gordon på Morgonpasset i P3. Men denna gång handlar inlägget om Hanna Hellquists inställning til nätdejting. Eller dejting överlag. Jag gillar henne otroligt mycket. Hon är unik, rolig och en grym programledare. Jag vet att hon i många år letat efter kärleken och nu vid 35 års ålder kan en läsa mellan raderna att hon verkligen tröttnat på att inte träffa någon. Det tog ju mig många år innan jag träffade min kärlek så jag känner med henne, jag förstår henne och kan verkligen relatera.

Dock blev jag rätt förvånad när hon under intervjun förra söndagen säger sig vara tveksam till internetdejting, hon till och med kallade det lösaktigt att nätdejta. Samt att hon ifrågasatte skarpt de personer som deltog i ”Gift vid första ögonkastet”. Hur kan en ställa upp på ett sånt program?, undrar hon.

Hennes inställning till att faktiskt ”driva” sökandet eller letandet efter en partner är att hon inte vill det, kärlek är något som drabbar en menar hon, inget som letas upp. Samtidigt frågar hon experten VAR hon ska träffa en framtida partner. Experten påpekar då att hon, Hanna, sitter inne i en radiostudio och arbetar massa. Hon går inte ut på nätet och träffar folk och Hanna verkar inte heller vara ute och röra sig på krogen. Hur öppen är du för möjligheten att träffa nya människor? Inte alls, svarar Hanna, möjligheterna är lika med noll, menar hon.

Jag kan tänka mig att hon kommit så långt i sitt deppande (det går ju upp och ner men just nu verkar hon var deppig) över att inte träffa någon att hon gett upp lite. Jag hade väldigt många sådana dagar under min deppigaste period som singel men någonstans ville jag alltid försöka. Försöka hitta nya människor, leta upp sammanhang där HAN kunde finnas. Jag tror även Hanna måste se förbi sitt ogillande mot internetdejting och kanske i alla fall prova ett tag. Eller ge sig ut på krogen eller kanske söka sig till sammanhang där det kan finnas potentiella partners. Så stark längtan som hon uttrycker sig ha inför att träffa någon, nej då kan du inte inte göra något alls åt det.

Det är min devis i livet. Vad säger ni? Håller ni med?

MORGONPASSET i P3

Om det inte framgått tidigare är jag en stadig lyssnare av Morgonpasset i P3. Det var där vi upptäckte Victor Linnér som är med i avsnitt 29 av podden. Varje morgon runt sju sätter jag på radion men just i torsdags var jag uppe lite tidigare. Hantverkare var på intåg. Varje morgon tio i sju ringer programledarna upp en lyssnare som önskat en låt. Denna morgon var det Tove som hade önskat en låt. Historien bakom denna låtönskning var att hon precis hade träffat en kille på Tinder, eller för att vara mer exakt, för 10 månader sen. De ska nu gifta sig idag! Med spänning lyssnar jag på hennes historia.

Gifta sig efter 10 månader? Hur tidigt? Det visar sig att killen hon hade matchat med i maj förra året är en tysk kille som varit på jobb på tyska ambassaden i Stockholm. De fick upp varann på Tinder och bing, en match! De chattade ett tag, gick på några dejter och sen var hon hooked.

Hon säger att det inte var kärlek vid första ögonkastet utan att det växte fram. Ändå berättar hon att han efter bara tre månader friat till henne och hon tackat ja. Så det måste ändå växt ganska fort…

Efter att de gift sig flyttar hon ner till Berlin, till honom, fram tills augusti och sen flyttar de till Kongo Kinshasa och det är väl, förstår jag om en läser mellan raderna, därför de ska gifta sig. Hon ska följa med honom och ska plugga på distans medan hon är där och han ska jobba.

Allt låter…lite för bra för att vara sant? Eller? På 10 ynka månader har de hunnit med att bli kära, planera ett bröllop, bestämma sig för att flytta utomlands och hon ger upp allt hon har i Stockholm för ett äventyr i Kongo. Det är nästan som en film, tycker jag, men bannar mig samtidigt för att jag är så skeptisk. Fan, är det kärlek är det väl bara att tuta och köra?

Vad tror/tycker ni? Solskenshistoria eller kommer de kraschlanda i vardagen? Och spelar det egentligen någon roll? Äventyret kommer ju, oavsett utgången, vara ett minne för livet…