love
-1
archive,tag,tag-love,tag-118,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,no_animation_on_touch,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

KÄRLEK KAN SE UT PÅ MÅNGA SÄTT

Kärlek beskrivs oftast på ett sätt. Allt annat är inte kärlek. Enligt normer och de som säger sig vara experter på kärlek. Typ. Det ska vara himlastormande, fladder i magen, galen passion, aldrig-kunna-vara-ifrån-varandra-kind of love. Du ska gifta dig med mannen/kvinnan i ditt liv och det kan aldrig vara mindre än galet, fint, underbart, själaglatt och over the top –filmiskt härligt. Men om man inte hittar det där och vill ha det som oftast kommer med kärlek, dvs barn, familj och hus och hund? Är det då fel att välja något annat än det där himlastormande? Hittade denna insändaren i senaste Amelia och det fick mig att tänka lite.

Kan det vara så att den stora kärleken inte kommer till alla? Och gör man då ”fel” som väljer det andra än det himlastormande? Det viktigaste, tycker jag, är att en följer sitt eget hjärta. Om du är okej med att inte vara spritt språngande galen in love utan vara med en person som får dig att (som hon skriver i insändaren) skratta, som gör dig trygg och som kan ge dig den där familjen och familjelivet du länge längtat efter, vem är vi andra att döma dig för det? Vem säger att den stora kärleken inte dyker upp när du är 65? Eller ännu senare? Det är en snårig väg att gå på, och den enda som vet den rätta vägen för dig är du. Ingen annan. Inga regler eller normer ska bestämma hur du ska leva. Vad tycker ni om detta?

 

VEM VÄNDER EN SIG TILL?

Jag har tänkt mycket på det där. Vem vänder en sig till när en behöver höra sanningen? Sanningen om tjejen/killen en dejtar?

Jag minns en scen i Sex and the City där alla fyra tjejerna, vid en middag, pratar om Mirandas senaste dejt. Med på middagen är även Carries pojkvän, Jack Berger (den av hennes pojkvänner jag gillade allra minst, så konstig och knäpp) När Miranda berättar att dejten inte ville följa med henne hem efter dejten intygar tjejkompisarna att han nog hade ett tidigt möte, kanske mådde dåligt, var trött och så vidare, medan Jack B säger rätt och rakt, he is just not that into you. Vilket påminner om filmen, Dumpad. Där får även Ginnifer Goodwins karaktär det rakt rätt sagt till sig, att killen nog inte är into her vidare mycket. Inga ursäkter, inga undanflykter. Sanningen. Förmodligen ( i alla fall kanske det inte är så men i de flesta).

Ni har säkert alla minst en händelse i tankarna där en vän har berättat om hur en kille/tjej betett sig eller att de sagt något olämpligt och det lyst röda varningssignaler, personen er vän träffar är uppenbarligen inte intresserad, ÄNDÅ säger ni, jomen hen har säkert en bra ursäkt, hen är säkert bara väldigt upptagen.

En vän berättade häromdagen om en kille som hon höll på och chatta med. De hade chattat i tre veckor och ingen av dom hade föreslagit en dejt. Jag sa, det är dags nu, bara fråga så vet du ju! Sagt och gjort, hon frågade om de inte skulle ses.
Varpå killen svarar att det gör han gärna men att han var väldigt upptagen de närmaste veckorna.
När hon berättade det stod jag inför två val, 1, säga att bra, då kan ni ses om några veckor, kul!.. eller 2. vad det faktiskt betyder, att han ju inte är tillräckligt intresserad för att faktiskt vilja ses.

Hon insåg själv vad hans svar betydde och sa precis vad jag tänkte, att han inte var intresserad, att hon skulle skita i honom. Är han inte mer intresserad är han inget att ha, oavsett hur snygg och trevlig han verkade vara.

Hur är era vänner? Säger de sanningen? Säger ni sanningen när era vänner råkar på en douche bag som de bör undvika?

HUR GÖR MAN FÖR ATT GÅ VIDARE?

Ja, hur gör man egentligen för att gå vidare i livet? Efter ett uppbrott, efter att kärleken lämnat en?

Vi fick ett mail häromdagen där en lyssnare berättade att hon inte kunde släppa taget om sin före detta pojkvän. De hade varit tillsammans ett bra tag, han var hennes första pojkvän och när han hade gjort slut hade hon inte kunnat vänja sig vid tanken på ett liv utan honom. Jag satt länge och grunnade över problematiken, för jag känner så väl igen den. Min första kärlek, som jag träffade på ett gym i USA, tog det mig nästan 10 år att komma över. Varför det tog så lång tid? För att jag fortsätta hålla kontakten med honom. Vi pratade i telefon, mailade, smsade fram och tillbaka under dessa år och någonstans fanns han alltid med i bakgrunden. Vi hade kontakten, ingen av oss ville släppa taget, vem visste vad det kunde leda till i framtiden?

Problemet var ju att hoppet levde i och med att kontakten vidhölls och såhär i efterhand borde jag, skulle jag ha brutit all kontakt direkt efter flytten från USA. Med tiden hade minnet bleknat och jag hade börjat fundera i andra banor, tankar på att träffa någon annan, men kontakten med honom, telefonsamtalen på kvällarna höll mig kvar.

Så mitt råd till dig, från mig, är att jag gör inte som jag. Lev inte kvar i gamla minnen, håll inte kontakten i hopp om att han ska komma på andra tankar, bryt. Bryt kontakten, ta bort honom från alla sociala medier och försök i alla lägen att inte tänka på honom. Det kommer bli svårt, det kommer ta tid men när du vaknar upp en dag och det hinner bli lunch innan du tänker på honom, inser du att du är på väg ut ur tunneln, att han börjar försvinna från dina tankar och att du är på väg åt rätt håll, men för att komma dit, ingen mer kontakt.

Vad säger ni som läser? Kontakt eller ingen kontakt?

//Sanna

OLYCKLIGT KÄR

Känslan av att vara olyckligt kär kan vara en av de absolut jobbigaste känslorna i världen. Jag har varit mer olyckligt kär än lyckligt kär inser jag när jag ser tillbaka på åren. Olycklig kärlek nr 1 föll jag för när han gick i nian, högstadiet, när jag gick i trean, lågstadiet. I know, I know, han var lite väl gammal för mig men jag var helt övertygad om att han och jag skulle bli perfekta tillsammans. Han, däremot, såg nog mig som en irriterande liten unge som sprang efter honom.

Olycklig kärlek nr 2, han gick i nian, jag gick i sjuan. Han var hela högstadiets favoritkille. Coolast, snyggast och den sötaste. Och helt ouppnåelig för mig. Jag var helt enkelt inte på hans nivå. Men som jag trånade. Och spanade. Tänkte på honom varje natt och alla dagens timmar.

När han slutade nian dök min olycklig kärlek nr 3 upp. Och därefter olycklig kärlek nr 4. Jag hade aldrig modet att närma mig dessa kärlekar, utan nöjde mig med att tråna, längta och måla upp vårt förhållande i huvudet. Olycklig kärlek nr 5 och 6 var jag ihop med men kände aldrig att det var 100% kärlek från deras håll. Så, summan av kardemumman, mer olyckligt kär-år än de år jag fått med killarna som det varit bra med..än så länge.

Hur många olyckliga kärlekar får en ha i livet?  Hur mycket orkar ens hjärta med? Är det hälsosamt att vara olyckligt kär?
Vad säger ni?

brustethjarta

/Sanna

TRETTON ÅR AND THEN GONE

Som den sentimentala mupp jag är, funderar jag rätt ofta runt jul, på människor som en gång varit del av mitt liv men som, av olika anledningar, inte längre är det. Som till exempel J. Vi träffades för snart tretton år sedan, på ett gym i USA. Han var allt jag aldrig drömt om och lite till. Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom. Han var högljudd, jobbig, dryg och verkade inte vidare trevlig ens. Men långsamt började vår vänskap spira och en dag fann jag mig längta till gymmet och då inte för att få kliva på gåbandet och riva av ett svettigt träningspass, utan för att få träffa J.

Han var alltid där, varje kväll och tränade så svetten lackade. Och vi fann varandra där bland kettle bells och hantlar. Vi var ihop i cirka ett år innan det var dags för mig att lämna den amerikanska landsbygden och flyga vidare mot London och nya äventyr. Någonstans inom mig visste jag att vi aldrig skulle hålla, aldrig skulle fungera men ändå höll vi kontakten. Oavsett om jag befann mig på hemmaplan eller i Frankrike, England eller Kanada, så lyckades vi alltid ringa varann bara för att catch up, se vad den andre hade för sig.

Detta pågick fram tills för 1,5 år sedan när jag en gång för alla bestämde mig för att det fick vara nog av vår kontakt. Visst att jag gillade våra samtal som kunde pågå i fem-sex timmar men hur lämnade jag mitt förflutna bakom mig, om det förflutna fortsatte att hänga kvar och hur skulle jag kunna se framåt mot en annan framtid? Så jag avslutade den, vår kontakt, slutade höra av mig och slutade svara när han ringde. Men aldrig har jag slutat tänka på honom. Jag kommer på mig själv med att ibland referera till honom som min Mr Big. Han var precis sådär jobbig som Mr Big är i serien (Sex and the City, om du som läser mot all förmodan inte vet vem jag refererar till:) mot Carrie, alltid flytande i sina svar, aldrig tydlig med vad han kände och det drev mig till vansinne. Han lovade massa och höll det sedan aldrig. Vår historia slutade som det gör med 99% av alla bad boys, att vi gick skilda vägar. Vilket har varit det allra bästa för mig. Men han dyker fortfarande upp i mina tankar då och då, och troligen kommer han alltid göra det, mer sällan men fortfarande nu och då…

You-may-be-out-of-may-sight-but-not-out-of-heart

/Sanna

KRÄSEN?

Ska vi inte prata om att vara kräsen? Det är ju allt som oftast det singlar får höra, att de är för kräsna. Där av att de fortfarande är singlar. I förra avsnittet av vår podd så sa gästen Erica, det handlar om att välja en livspartner, det är klart man är kräsen. Och visst fanken är det det!

En människa du varje morgon ska vakna upp med. En människa du ska dela djupa dalar och höga toppar med. En person du ska kunna lita på. Umgås med. Hålla om. Resa på semester med. Och om du så önskar, skaffa barn med. Och då säger folk, att en inte ska vara kräsen?  Det är väl JUST DET MAN SKA VARA?  Att välja  en partner med omsorg och med förnuft.

Det finns vissa saker jag tycker man ska vara oerhört kräsen med. Såsom att personen är snäll, tillförlitlig och trogen. Men det finns några saker jag tycker man ska fundera på, där man kanske kan lätta lite på sin kräsenhet.

T ex utseendet. Sjävklart ska du vara attraherad av personen du dejtar, men om skor eller mössa inte faller dig i smaken, är det verkligen värt att inte ge personen en andra eller tredje dejt?  En mössa kan ju hamna i sopnedkastet nästa gång du slänger pizzakartongerna och vips så är det problemet löst…. 😉 Och är det något som inte håller i så är det ett vackert utseende. Det ÄR viktigt att se fräsch och bra ut men det är inte det första du ser när du vaknar varje morgon. Det är kaffekoppen som sträcks fram. Det är inte utseendet som är det vackra när du är sjuk med röd näsa, rinniga ögon utan personen som travar ner till Ica för att handla alvedon och nyponsoppa till dig. Så hur mycket fokus lägger du på utseendet?
Ger du ett mindre attraktivt utseende vid första anblick en chans?

Eller första intrycket. Många jag känner lägger oerhört stor vikt vid första träffen och första intrycket. Att personen ska vara framåt, öppen glad och naturlig. Självklart ska du trivas i personens sällskap, du ska känna dig avslappnad och bekväm. Kunna vara dig själv. Men vem är det i inledningen av ett förhållande eller på en första dejt? Det ÄR stelt, ovant och rent ut sagt jobbigt och därför anser jag att man ALLTID ska träffas minst tre gånger för att verkligen få känna på personen, ta hen på pulsen. Det är först på tredje dejten jag upplever att folk slappnar av och kan ge en mer rättvis bild av sig själv och det är oftast efter tredje dejten jag känner att jag kan avsluta eller välja att fortsätta träffas. Ger du personen tre tillfällen att verkligen få visa vem de är?

Välkomna olikheter. Ofta när jag gick på dejter och personen nämnde att de var spontana/ långsamma i handling/ ointresserade av musik eller något annat som jag var raka motsatsen till, brukade jag göra en mental notering om att det inte var värt att dejta snubben mer än en dejt då vi aldrig skulle komma överens, vi var alldeles för olika. Vips så var han bortsållad. Ibland undrar jag till och med om om jag letade efter en kopia av mig själv. Och jag vet att det absolut aldrig skulle kunna gå, det värsta som finns vore att träffa någon som mig, för vi skulle slå ihjäl varann, haha. Så hur öppen är du för människors personlighetsdrag?

Det jag vill få sagt med det här, VAR KRÄSEN men tänk igenom VAD du är kräsen med.
Brukar folk säga att ni är kräsna? På vilket sätt?

skjermbilde-2013-07-02-kl.-12.48.40

/Sanna

LIKES ÄR LIKA MED KÄRLEK

Jag gillar  att höra annorlunda berättelser om hur folk träffats. Att en sprungit omkull en person vid ett övergångställe och sen börjat snacka, bytt nummer och nu ska de gifta sig. Typ. Eller att en gett ut fel nummer på krogen, personen ringt fel men sen fallit för personen de istället hamnat hos och bam, kärlek.

Så när jag ramlade över denna historia från Aftonbladet om hur Oscar Hiljemark by mistake ramlat in på en tjejs instagramkonto, gillat vad han såg och börjat likea hennes bilder för att få hennes uppmärksamhet så kunde jag inte låta bli att le. Det går verkligen att träffa människor hur som helst. Tänk att folk för några år sedan rynkade på näsan åt internetdejting men nu hittar egna sätt att använda nätet till att hitta sin framtida partner. Jag gillart!
untitled
Läs via länken om hur Oscars likeande fångade Elin 🙂

Trevlig fredag!

/Sanna

SINGELPODDEN

På senaste tiden har det ramlat in fler och fler läsare här samt lyssnare på podden, vilket vi tycker är otroligt roligt.
Vår tanke med denna podd och blogg är att det ska finnas en platform för alla där vi pratar och skriver om allt som har med singellivet att göra. Dess toppar, och dess dalar. En samlingsplats för alla oss som är singlar, varit singlar mycket eller kanske nyligen blivit singel.
Eller kanske är du i ett förhållande men har massa tankar om singellivet 🙂

Vill ni läsa mer om mig, Sanna och Emelie som star bakom podden/bloggen så finns det två inlägg där vi skriver en presentation om varann.

Sanna

Emelie

I nästa vecka kommer ni få läsa ett inlägg från en kille, som anmält intresse om att få gästblogga, som skriver om singellivet ur hans perspektiv. Är det fler som känner att de vill dela med sig av sina tankar, maila oss på singelpodden@singelpodden.se

Vi såg några kommentarer på vår instagram (Singelpodden) om att folk inte lyckats gå på dejter. De finner inte modet, eller orken att faktiskt ta sig till dejten. Detta är något vi tänkte prata om i ett kommande avsnitt och vi undrar om ni har några tankar eller funderingar kring detta.
Hur kommer det sig att en inte finner modet till att gå på dejt? Vari sitter rädslan?
Eller handlar det om något annat? Att man inte tror på att det kan leda till kärlek?

IMG_5955

SOM HANDEN I HANDSKEN

Under mina år som singel har jag (Sanna) gjort en hel del soul searching. Någonstans fick jag en känsla av att jag ville bli så hel som jag bara kunde bli innan jag träffade Honom. 29 år gammal började jag gå i terapi och under terapitimmarna utkristalliserade vi en lista över egenskaper som min framtida pojkvän gärna fick ha. Jag har tidigare haft riktiga douchebags (berättar en del om det i avsnitt 9 –singelpoddens bakgrund) och på något sätt behövde jag komma bort från dom och träffa en snäll och vänlig själ istället.
Denna väg att gå kanske inte är för alla men då det tidigare inte fungerat, då mina försök att träffa en bra person tidigare varit fruktlösa blev det till att prova nytt.

De egenskaper som fanns med på listan:
FRI
TRYGG I SIG SJÄLV
SPORT/TRÄNINGSINTRESSERAD
ENKEL
OMTÄNKSAM
LUGN
NALLEBJÖRN
SNABB I TANKEN
HUMORISTISK

Listan hade jag nedskriven men hade samtidigt memorerat den. Vid varje dejt, vid varje tillfälle jag träffade en ny kille så fanns dessa tankar med. Besatt han de egenskaper jag sökte hos en partner? Ända fram tills november förra året matchade inte killarna med egenskaperna. De saknade alltid flera av de ovan nämnda egenskaperna och jag kände mig inte beredd på att tumma på dessa. Inte längre.

Så träffade jag Eric. Och ganska snart visade det sig att han hade nästan alla de ”rätta egenskaperna”, dvs de rätta för mig. De jag önskade. Samtidigt sa min terapeut att jag skulle tänka på att han behöver ha dessa egenskaper, men har jag själv bra egenskaper att erbjuda?

Är jag fri från ex och från de gamla? Är jag öppen för en ny person? Är jag ödmjuk inför förändring och välkomnande för nytt? Är jag verkligen redo att träffa någon? Det är ganska mycket att tänka på vid en start av en relation och speciellt för en person som jag, som inte haft jättemånga och långa relationer innan, och som också önskar bryta ett mönster som jag alltid haft.

Man vet kanske aldrig att personen du träffar är den rätta för evigt men när jag ser på min kille idag och mina ex är det milslånga skillnader och jag känner mig glad och stolt över att jag lyckades bryta dåliga mönster och hitta något bra. Har ni en önskelista över egenskaper på framtida pojkvännen/flickvännen?
untitled