livet
-1
archive,tag,tag-livet,tag-135,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

KÄRLEK KAN SE UT PÅ MÅNGA SÄTT

Kärlek beskrivs oftast på ett sätt. Allt annat är inte kärlek. Enligt normer och de som säger sig vara experter på kärlek. Typ. Det ska vara himlastormande, fladder i magen, galen passion, aldrig-kunna-vara-ifrån-varandra-kind of love. Du ska gifta dig med mannen/kvinnan i ditt liv och det kan aldrig vara mindre än galet, fint, underbart, själaglatt och over the top –filmiskt härligt. Men om man inte hittar det där och vill ha det som oftast kommer med kärlek, dvs barn, familj och hus och hund? Är det då fel att välja något annat än det där himlastormande? Hittade denna insändaren i senaste Amelia och det fick mig att tänka lite.

Kan det vara så att den stora kärleken inte kommer till alla? Och gör man då ”fel” som väljer det andra än det himlastormande? Det viktigaste, tycker jag, är att en följer sitt eget hjärta. Om du är okej med att inte vara spritt språngande galen in love utan vara med en person som får dig att (som hon skriver i insändaren) skratta, som gör dig trygg och som kan ge dig den där familjen och familjelivet du länge längtat efter, vem är vi andra att döma dig för det? Vem säger att den stora kärleken inte dyker upp när du är 65? Eller ännu senare? Det är en snårig väg att gå på, och den enda som vet den rätta vägen för dig är du. Ingen annan. Inga regler eller normer ska bestämma hur du ska leva. Vad tycker ni om detta?

 

SVIKEN – Del 3

3 månader efter att jag totalt brutit kontakten med honom hade jag fortfarande inte hört något från honom. Ibland fick jag för mig att något allvarligt hade hänt och det var därför han aldrig dykt upp. En bilolycka, eller att han låg i koma. En letar ju anledningar så att det inte bara handlade om att han svek mig på värsta möjliga sätt….

6 månader gick och jag tänkte mindre och mindre på hela grejen och började glömma bort honom. Att glömma honom helt kommer jag nog aldrig att göra men han fanns inte i min dagliga tankeverksamhet som han hade varit de första tre – fyra månaderna…

Så en dag, 9 månader senare ringde han. Helt out of the blue. En torsdagkväll. Det regnade ute. Svart som natten och jag satt och kollade på någon serie som jag laddat hem och var inne på fjärde avsnittet. Jag hörde folk gå förbi lägenheten utanför fönstret. Mitt fönster vette mot innergården och det ofta folk som stod och rökte där och det gjorde mig alltid trygg att veta att folk fanns nära hela tiden.

Jag kommer så väl ihåg den kvällen för det var en sådan chock. Så oväntat. Så helt inte vad jag väntat mig av kvällen. Lyfte luren och svarade med en iskall stämma som jag behöll hela samtalet. Men inget han sa kunde få mig att glömma sveket. Och inget han någonsin säger, ifall han skulle försöka ringa igen, skulle få mig att glömma det värsta han någonsin gjort mot mig…

SVIKEN – Del 1

Jag tänker ibland att det finns många därute i vår värld som aldrig får uppleva känslan av att bli riktigt sviken. Och jag tänker, lycko er. Det är bland det värsta en människa kan uppleva. Jag har blivit sviken ett antal gånger. Av vänner, främlingar och pojkvänner. Efter flera svek vänjer en sig vid att bli besviken på människor, tyvärr. Det är som att en tror att i grunden kommer alla människor någon gång under ens relation göra en besviken. Det finns speciellt en person som svikit mig värre än någon annan…

Vi träffades 2002. På ett gym. I New Jersey. Vi blev väldigt kära. Det var bergochdalbana. Mest på hans villkor. Min kärlek var villkorslös. Efter ett år i samma land flyttade jag hem men vi höll kontakten. Som att inget av oss ville släppa taget. Trots att vi var tvungna. Trots att vi inte passade ihop. Egentligen. Så fortsatte det år in och år ut utan att vi sågs. Bara hördes. Så efter ett uppehåll av kontakt i flera månader ringde han en dag. Nu hade det gått för lång tid. Nu var vi tvungna att ses. Mötas. Se om det fanns något att starta upp igen. Någonstans har filmen Sweet Alabama fastnat i mig. Att vi har en kärlek vi träffar i unga år och som faktiskt är vår livs kärlek och att vi återvänder till den personen…precis som de gör i filmen. En av mina favoritfilmer faktiskt. Så allt detta hade jag i bakhuvudet när vi upptog en intensiv kontakt och berättade för varann vad vi kände, hur vi upplevde allt och hur det skulle kunna bli. För oss. Tillsammans.

Jag tänkte på honom dagligen, på nätterna, varenda sekund av alla dagar föreställde jag mig hur jag flyttade till USA, hur vi byggde upp ett liv tillsammans där vi gjorde allt vi aldrig gjorde då…

En dag ringde han och berättade att han nu bokat flygbiljetter att komma och hälsa på mig i Stockholm. Dagen efter juldagen skulle han lyfta från Newark och landa i Stockholm runt 6 på morgonen svensk tid. Jag kunde inte fatta det. Äntligen, efter 10 år ifrån varann skulle jag äntligen få slingra mina armar runt hans muskulösa kropp. Få krama denna man som gett mig så mycket huvudbry men också så mycket kärlek och känslor. Jag var eld och lågor och längtade sönder hela november och december…..

RÖKNING DÖDAR DEJTINGLIVET?

Nyheter24 är alltid en icke sinande källa till saker en kan skriva om i denna blogg. Jag är tacksam för deras artiklar som jag kan fundera kring.

Jag har faktiskt aldrig dejtat rökare, det har bara blivit så, det har inte varit medvetet. Däremot dejtade jag en kille för läge sedan som hatade rökare och när jag tog mig en festcigg ibland mörknade hans blick, han gillade det inte! Jag har dejtat en del killar som feströker men det har ju jag också gjort så har inte sett något problem i det. Men nu börjar jag tycka att det är viktigt att den jag är ihop med inte har något sådant beroende. Varken rökning eller snus. Det kostar, det luktar och det är inte bra för varken kropp eller knopp. Enligt denna artikel har det gjorts en undersökning där 61% säger sig inte vilja dejta en rökare. Det verkar inte heller som att rökning är bra för sexlivet.

Vad känner ni för rökare och att dejta någon som röker?

Vill ni läsa hela artikeln, hittar ni den här !

INTRESSET

I söndagens avsnitt berättade Emelie om Jennifer ( som vi även nämnde i avsnitt 70) som hade lagt ut en dejtingannons på Liverpools fansida. Fotbollen, samt laget Liverpool som är hennes största intresse gav henne kontakt med massor av likasinnade människor och henne annons har gett henne massa dejter.

Och jag har funderat över vad för intressen det finns som en kan använda sig av för att komma i kontakt med folk? Cross fit har jag förstått är lite av en sekt, där folk träffas tränar och blir frälsta ihop, vad tror ni om det typ av stället att träffa ny människor? De har ju till och med olika forum där det diskuteras cross fitens existens? Hmm, what else? Alla andra typer av sporter, dansforum…Pokemons! Det är ju helt galet vad folk är ute och fångar pokemons, jag har sagt det innan och jag säger det igen, Pokemons kommer skapa många dejter och förhållanden , kom ihåg vart ni hörde det 😉

Kan ni inte hjälpa mig komma på olika intressen som kan ha olika forum som kan leda till att träffa nya människor? Hit me!

OVISSHET

Om en som singel försöker dejta och träffa nya personer för att kanske finna kärlek i en av dessa människor så är det ovissheten som dödar en. Känner jag. Hur vet jag när jakten är över? Hur vet jag när kärleken kommer att komma till mig? Jag gillar verkligen inte att leva i ovisshet och söker oftast garantier för att saker ska hända, ske eller komma till mig, men kärlek är ju just en sådan sak som en aldrig kan garantera. En vet aldrig när den ska slå till eller komma till en.

Många av er tänker säkert att det inte gör något, inte stör er, för den kommer när den kommer och en kan aldrig styra sitt öde. Men den typen av person jag är, så är jag som så att jag vill ha garantier. Fakta. Information. Helst av allt skulle jag ha velats föda med en livsstavla, hur tråkigt det än må låta. Där jag kunde se att 2017 kommer kärleken komma in i ditt liv, på riktigt. 2025 gifter ni er, skaffar barn 2028, och så vidare. Inte information om alla livets avseenden men kanske just denna aspekten hade get mig lite sinnesro att inte fokusera på att jaga kärlek.

Hur känner ni? Önskar ni garantier eller är ni fine med ovissheten?

TINDER GÖR DIG INTE LYCKLIGARE…

För ett tag sedan satt jag och funderade över hur lycklig en blir över att nätdejta. Jag har själv varit där, samt ser vänner som dejtar via nätet som misströstar och tycker det är nedslående då och då. Att inte få napp, att inte få matchningar eller inte få till en dejt. En börjar ifrågasätta sitt utseende och kanske även ens personlighet, varför ingen fastnar för just mig? Och det kan en tycka inte ska vara tanken med nätdejting, eller hur?

Häromdagen hittade jag denna artikeln.

Utdrag:


”Studien undersökte 12 000 unga amerikaner och hur de såg på sig själva, sin egen kropp och relationer. Det visade sig då att de som använder Tinder mycket oftare hade en sämre självbild än de övriga. 

Studien visar att det kan vara skadligt för vår självkänsla att presentera sig själv som ett objekt som man kan svajpa. Det är dock inte självklart att det alltid är Tinder som orsakar den dåliga självkänslan, säger studiens medförfattare JessicaStrübel.”


Jag tror att det är bra att man tar pauser från nätdejting då och då. Raderar appen, glömmer bort allt vad det är och fokuserar på sig själv, sitt välmående och annat i livet. Vi hade en gäst i podden som berättade att hen inte fått en dejt på väldigt lång tid och var, med all rätt, rätt ledsen över detta. Och jag tänker att detta händer en del människor, att det går ett tag mellan dejterna. Och då är det viktigt att släppa taget om det som gör en ledsen.

Hur känner ni, kan ni känna er deppiga av nätdejtingen?


BRYTA MÖNSTER

För ett tag sedan var vi med en i en annan podcast och Emelie nämnde då att vid varje dejttillfälle hon tidigare gått på, (eller iaf 8 av 10) uppstod samma situation, nämligen att personerna hon gått på dejt med, är tysta och hon upplever att hon får dra samtalet och får prata mycket. Kan ju också ha att göra med att hon inte gillar tystnad vidare mycket, hehe.

Då, när Emelie berättade detta, utbrast killen som intervjuade oss, men det är ju ett mönster du hamnat i, bryt det!

Vilket fick mig att börja fundera på det här med relationsmönster och mönster överlag i livet. Någonstans i livet gör vi val som senare kommer leda oss till olika mönster vad gäller killar, jobb, vänner och så mycket annat i livet. Jag hade också ett tydligt mönster av killar och vänner (som jag säkert nämnt tidigare) som jag drog till mig/valde att umgås med. Jag vet inte riktigt när, eller jo, det vet jag visst. Jag vet precis vart det startade, vilka som var de där första ”vännerna” och första pojkvännen som sedan skulle orsaka detta mönster i mitt liv. Det var inget bra mönster och varken vännerna eller pojkvännerna var vidare bra personer. Det tog mig över 10 år att inse detta och sen bröt jag mönstret. Det svåra i det hela, känner jag, är ju att IDENTIFIERA att en har ett mönster. Att verkligen förstå att det ligger hos MIG att det blir detta mönster.

Jag vet inte om Emelie funderat särskilt mycket på detta sen han sa det, får kanske be henne skriva ett inlägg om det från hennes synvinkel men jag känner att hon fick lite hjälp där med att faktiskt identifiera något som pågick och att det kanske var dags för henne att se över sina val av dejter och kanske hitta någon som hon faktiskt inte behöver vara den som drar samtalet, utan faktiskt träffar någon som möter henne 50%.

Har ni någon gång fått höra från vän/bekant/familjemedlem att de ser ett mönster i er dejting/pojkvänner/vänner- situation och hur reagerade ni då?

SNÅLHET

Är inte det det värsta att stöta på i dejtingsvängen, en dejt som är snål? Satt och funderade igårkväll över vad jag aldrig skulle kunna stå ut med i en partner och just snålheten slog mig direkt. Det visar sig ganska fort när man precis träffat någon om det är en snåljåp eller personen är någorlunda generös. Jag säger inte att personen ska överösa mig med cash eller betala för varje liten grej på dejt 1, 2, 3 eller 85. MEN, du ska heller inte göra som Mr Snål gjorde när han bjöd ut mig för 3 år sedan….
Vi hade börjat snacka på Happy Pancake. Det var en torsdagförmiddag och bara efter några meningar hade mitt intresse väckts. Vi snackade massa hela dagen och båda kände att DIG VILL JAG TRÄFFA!

Sagt och gjort, jag bokade av mina kvällsplaner och bestämde träffa med denna kille vid Medis. Jag var supernervös, mest för att våra konversationer hade varit så roliga, glada och härliga via nätet vilket hade gett mig otroligt stora förväntningar. Tyvärr sjönk de lite när han kom emot mig från tunnelbanan, han såg inte riktigt ut som sina bilder… men jag tänkte ändå, att han kan överraska…

Han föreslår ett ställe, jag känner inte till namnet så jag säger ja. Vi börjar gå och kommer snart fram till ett gatukök. Kebab för 75:-… Vi går in och han väljer sin mat, vanligt vatten, betalar och går och sätter sig. Kvar står jag. Jag väljer betalar och sätter mig. Konversationen är trög. Vi äter. Äter klart. Vi går ut i snön. Jag föreslår en drink. Han föreslår en promenad. ”Det är billigare” säger han….

Jag brukar tänka att man ska ge personer 2-3 chanser så jag tackar ja till en andra dejt. Han vill bjuda hem mig, jag vill gå ut och äta. Hans motargument blir att han inte vill lägga pengar på restaurangmat samt hålla på att planka på t-banan, han har inte tunnelbanekort. Jag säger att jag inte känner mig bekväm med att åka hem till honom än. Han föreslår då ännu en promenad.

Uppenbarligen vill han inte lägga en endaste krona på mig. Uppenbarligen känner jag att det bara blir 2 dejter. För vi gick på en andra promenad. I kylan. Utan en kaffe, eller varm choklad, för det var också för dyrt att unna sig, enligt honom…

BE INTE OM URSÄKT FÖR DIG SJÄLV

Häromkvällen läste jag en recension om Beyoncés pågående turné, The Formation Tour, som just nu rullar i staterna och som kommer till Stockholm den 26e juli, hur många av våra läsare ska gå????

Det som fångade mitt öga var hur journalisten beskrev Beyoncé som en kvinna som aldrig ber om ursäkt för sig själv, som aldrig ber om ursäkt för den hon är. Hon intar scenen som den chef hon är, som den fantastiska människa hon är, som den coola, tuffa, självsäkra kvinna hon är. Och det slår mig när jag läser texten att det är något en ju bör applicera på sitt dejtingliv.

Många gånger slår vi knut på oss för att den andre parten ska tycka om oss, ska se en person de vill vara med, få sin vilja igenom. Vi vänder ut och in på oss för att vara folk till lags, för att vara de sociala normerna till lags, och vi porträtterar oss så som vi vet folk ”faller” för… eller gör de egentligen det?
I avsnitt 55 pratade vi om dejtingprofiler, texter och bilder och 90% av alla dejtande killar beskriver sig som SOCIALA, SPONTANA och ROLIGA killar. Det är det vi har lärt oss att tjejer tydligen vill ha, vi vill hitta en rolig kille som tar oss på äventyr på Mount Everest och gör det SPONTANT på andra dejten. Vi tjejer porträtterar oss på vårt sätt, de killar jag pratat med säger att 90% av tjejerna har plutmunnar, älskar mode, träning och sallad och drinkar på balkongen. Men är det så vi är? Nej.

Det är här jag tänker på Beyoncé och hur hon inte BER OM URSÄKT FÖR HUR HON ÄR. Något vi alla borde efterfölja. Varför ska vi be om ursäkt för hur vi är egentligen? Varför är vi inte i dejtingprofilen som vi är i verkligheten?
Jag tänker på de saker jag märker folk rynkar pannan åt när jag beskriver mig själv.  Att jag i princip ENDAST lyssnar på Beyoncé (inte så kulturellt och rätt, det är väl Håkan Hellström en ska ratta in i lurarna?), att jag inte kan laga mat, eller ens tycker det är kul (för det är väl också något vi alla borde gilla och göra enligt normen?) att jag inte tackar nej till tårta/bullar/godis på eftermiddagsfikat för att slipa på formen (för det ska väl alla vilja/göra?)

Varför ska vi be om ursäkt för oss om vi vill vara som vi är? Om inte Beyoncé gör det, varför ska vi? (Om vi alla såg Bey som vår guru skulle kanske världen vara en bättre värld hävdar jag:P)

Jag kände mig så inspirerad efter artikeln, att jag satte mig ner och tänkte igenom mig själv. Hur jag är, hur jag agerar, tänker och lever mitt liv. Och jag tänkte vidare att jag måste sluta be om ursäkt. Sluta be om ursäkt för hur mitt agerande/tänkande och levande. Och hade jag nu haft en profil på Tinder/Match/Mötesplatsen eller dylikt så hade jag ändrat den och skrivit det jag aldrig skrev förr, när jag var som mest inne i dejtingsvängen, att jag inte ber om ursäkt för att jag inte kan eller vill laga mat. Att jag inte ber om ursäkt för att jag inte väger exakt det en ska väga. Att jag inte ber om ursäkt för att jag inte vill prova på ny musik – för det är den jag människa JAG är och jag ber fanken i mig inte om ursäkt för det.

Är jag ute och snurrar eller vad säger ni? Finns det en generell känsla av att vi porträtterar oss som något annat än den person vi är och att vi borde sluta göra det och sluta be om ursäkt för att vi inte är som normen utan helt jävla fantastiska som vi är?
BEYBEY