karriär
-1
archive,tag,tag-karriar,tag-116,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

UTMANINGEN

I avsnitt 19 utmanar Louise från Biggest Loser mig att gå fram till en okänd kille som jag tycker ser härlig ut och säga det [eller om det var vi som utmanade henne]. Tanken är att den av mig och Louise som gör det först vinner äran.

Hittills har jag gått fram till exakt NOLL killar.

Tycker inte jag ser några dudes överhuvudtaget och detta faktum leder mig in på vad jag tänkte skriva om idag. Anledningen till att jag inte ser några dudes är att jag endast har jobbat, sovit och ätit dom senaste veckorna. Jag börjar bli en av dom där människorna som lägger mer tid på att jobba än att leva lajf (som jag får för mig att kidsen säger). Jag vet att det bara är tillfälligt men känner en viss oro inför att jag ska börja prioritera jobb över andra saker. För mig har nämligen aldrig tanken på en karriär där jag lever för jobbet känts särskilt eftersträvansvärt.

Jag pratade med en bekant för ett tag sedan som hade något av en livskris för att hon blivit erbjuden ett jobb i London. Livskrisen grundade sig i att hon var runt 30, singel och blivit erbjuden ett jobb utomlands. Hennes tankegångar gick ungefär så här;

  • Jättekul med ett jobberbjudande utomlands.
  • Men jag kan inte flytta iväg och jobba nu.
  • Gör jag det kommer jag fortsätta vara singel.
  • Hade detta varit för några år sedan hade det varit perfekt.
  • Åker nu jag kommer jag bli en kvinna med karriär men utan en egen familj.

Jag ville säga och känna att hon definitivt borde ta jobbet. Men det gjorde jag inte. Jag förstår nämligen precis hur hon resonerar. Och att jag förstår hur hon resonerar gör mig irriterad. Att trots att det är 2015 [och jag ska föreställa en strong independent women, höhö] så känns det fortfarande som att jag som kvinna och  +-30 står inför valet mellan karriär och familjeliv. Även om jag vet att det finns ”alla möjligheter för alla” och ”att ingen hindrar mig” så tar det emot med planer på att dra utomlands eller satsa livet på jobbet.

Det tar emot att sticka iväg på nya äventyr för man borde stadga sig. Det tar emot att satsa på en karriär för att man inte vill vara den som blir ensam kvar.

Nu har jag själv inga ambitioner att flytta utomlands just nu men min förhoppning är att sådana framtida ambitioner inte blir avstyrda pga av sådana här tankar. Tanken på att missa saker för att målet med mitt liv ska vara att hitta en partner är tankar som jag inte gillar det minsta.

27892dda3e9b0985a58622a5550558e92463e225a0ea9255a136f73385ecf64c

Känner ni singlar igen er i det här? Eller tycker ni att man bara borde säga fuck you till allt och dra iväg på det där jobbet i London [eller vad det nu är man vill göra] och leva lajf oavsett?

/Emelie