kär
-1
archive,tag,tag-kar,tag-309,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

NYFÖRÄLSKELSE

Jag lyssnar ibland på Katrin Zytomierskas podd och vid ett tillfälle nämnde hon att hon var tillsammans med Alex Schulman i sju år. Även Bingo var hon tillsammans med i sju år. Nu är hon i ihop med Alex, hennes nya snubbe som hon väntar barn med. Och hon menade på att efter 7 år så typ dör hennes kärlek och då vill hon gå vidare. Vilket hon också har gjort i 2 av 3 förhållanden. Det hon älskar med att träffa nya är just den där inledande fasen av förälskelse. Varför ska man inte få uppleva den flera gånger i livet, undrar hon? Det är ju den bästa stunden i alla förhållanden…menar Katrin.

Det fick mig att tänka lite. 2 gånger, kanske 3 har jag upplevt den där riktiga förälskelsekänslan. I 2 fall har det bara varit ett förhållande i några månader och sen har förhållandet svalnat och tagit slut. Denna tredje gång har vi hållt ihop i två år. Förälskelsekänslan är borta och har övergått till något annat. Om vi är ihop för resten av livet, då blir det aldrig mer den där pirrande känslan…eller?

Hur känner ni? Blir ni lätt förälskade? Hur ser ni på Katrins relationskurva och jakt efter den där nyförälskelsefasen? Är det något en långvarig och stabil relation kan ersätta eller behöver vi som människor dessa fjärilar i magen med jämna mellanrum?

Vad tror ni?

OLYCKLIGT KÄR

Att vara olyckligt kär eller förtjust på avstånd är en av mina specialiteter i livetDet där killen som jag trånade efter när jag pluggade, eller han som jag jobbade med under några månader för många år sen, eller han som jag var på samma företag som men träffade först på en AW, eller han som jag bodde granne med i flera år.

Jag skulle väl säga att jag har en 50/50 successrate när det gäller detta ämne. Någon har jag blivit ihop med, någon har jag hängt med en del och någon har det inte hänt något alls med. Jag brukar egentligen inte uppleva det som att jag är just olyckligt kär. Jag kan till och med tycka det är rätt trevligt att ha någon lite på avstånd som jag gillar. Antagligen är det för att det är rätt safe. Om jag bara gillar någon på avstånd kommer det aldrig till den punkten att man behöver hantera skitiga kalling på golvet, otrevlig humör eller annat tråkigt. En kan ge en person på avstånd alla positiva egenskaper och lixom sålla bort allt det negativa. Jag förstår ju själv att det är rätt så orättvist mot personen som är i fokus, den kommer aldrig någonsin lyckas leva upp till bilden jag bygger upp. Ska jag fortsätta hobbyanalysera mig själv tror jag också att det handlar mycket om att jag inte vill blotta mig eller visa mig svag inför människor. Varför jag känner att det är svagt att säga till någon att man gillar den är ytterst oklart för egentligen är det ju något väldigt fint.

Jag har dock lovat mig själv att nästa gång jag blir betuttad i någon ska jag inte hålla på och lalla på avstånd. Nästa gång är det jag som säger vad jag tycker. Typ som nedan fast inte så klyschigt kanske.

e2c14ce59bd82fb7a36975e20f5d66ea

Brukar ni vara modiga och säga vad ni tycker i alla lägen eller håller ni en låg profil?

/Emelie