dejtande
-1
archive,tag,tag-dejtande,tag-168,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

ÄR MAN BARA SINGEL OM MAN DEJTAR?

I avsnitt 81 av Singelpodden pratade vi lite om att man bara är singel om man dejtar. Personen som skrev in till oss till det avsnittet uppfattade att det var så vi såg på saken. I mitt huvud förknippar jag singellivet väldigt mycket med dejting men jag sätter inte ett lika med tecken mellan att vara singel och att dejta.

Det jag däremot känner är att alla andra tycker att singelliv = dejting. Folk tycker att jag bör dejta hela tiden och att jag är lite av ett weirdo som inte ”tar tag” i det. Det är som att det är helt orimligt att jag kan leva mitt liv utan att springa på dejter med främmande dudes varje vecka. Har jag inte träffat en bekantis på ett tag är det alltså standard med någon variation av:

Har du gått på dejt? Dejtar du? Är du på Tinder? Är det någon action? Träffat någon intressant? Plus YADIYADIYADIYADI

Jag tycker att det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Och när jag tänker på det så är det ju en rätt så personlig fråga att ställa till folk? Nu tar jag inte särskilt illa vid mig  i och med att jag inte orkar med att bli upprörd varje gång men jag vet singelpersoner som blir jätteledsna av att alltid bli pepparade av dessa frågor och behöva svara: NEJ HAR FORTFARANDE INTE TRÄFFAT NÅGON varje gång. Jag skulle kunna ge lite alternativ till frågor att ställa till singlar (OBS: kan också användas till människor som lever på annat sätt).

  1. Hur mår du?
  2. Hur går det i livet? (här kan till exempel en singelperson VÄLJA att berätta om sitt kärlekslivs vara eller ickevara)
  3. Har det hänt nått kul/spännande/tråkigt/inspirerande sen sist?
  4. Hur går det på jobbet/med din hobby/med den där grejen som vi pratade om sist vi träffades?

Det är verkligen inte superavancerat men uppenbarligen är det en del människor som behöver lite inspo för stödfrågor som dom ovan. Jag tror att alla som levt som singlar ett tag kan hålla med mig om följande. Går jag på dejter/träffar någon/blir ihop med min livs kärlek då kommer jag berätta det.

VILKEN ÄR ER BÄSTA DEJT?

Jag hörde om den bästa dejtidén för ett tag sedan. Det var någon i nått sammanhang (som jag inte kommer ihåg, troligen nån artikel jag läst) som pratade om att de varit på en semmeldate. Den här personen hade alltså tagit reda på 3 schyssta cafén med semlor, tagit med sin dejt och promenerat mellan dessa ställen och provat en semla på varje ställe. Jag tycker att detta låter som en helt fantastisk dejtidé. Kanske inte att man ska boffa just semlor men det som jag tror många skulle uppskatta med detta är att:

Personen har tagit sig tid att kolla upp och planera en dejt.
Om någon tar sig tid att planera en dejt visar den ju att det finns ett genuint intresse och att hen vill göra något speciellt. Jag tror inte folk i allmänhet förstår hur många pluspoäng de skulle kunna få om de la ner lite tid på själva dejten om de nu bjudit ut någon. Det handlar inte om hur mycket pengar som läggs ner eller om att det ska vara en superextravagant aktivitet. Bara känslan av att någon lagt ner tankeverksamhet på en dejt tror jag gör att folk känner sig utvalda och blir mer positivt inställda till personen de träffar.

Har ni varit på en rikigt bra dejt någon gång? Dela gärna med er i kommentarerna nedan=)

HUR VET MAN?

Ja hur vet man?  HUR VET MAN? Jag har många gånger tyckt om en kille utan att han vet och då hela tiden letat signs of him liking me too. Och vänner och bekanta brukar påpeka att beter han sig si, beter han sig så, då är han intresserad. Vilket jag började fundera på igår då en gammal vän hörde av sig igår. Han och jag möttes på em arbetsplats. Vi började prata på en AW som vårt företag hade och fortsatte sen chatta på internchatten dagligen i flera veckor. Vi bestämde oss sen, tillsammans med några andra, att göra en gemensam aktivitet utanför jobbet. Hela hans beteende, där han ville träffa mig hela tiden, prata med mig hela tiden, lägga flera timmar om kvällen på att snacka telefon sa mig, sa alla mina vänner, sa hela min familj (TYP) att han var intresserad.
När det sen avslöjades att jag tyckte om honom sa han att han inte alls var intresserad av mer än vänskap. Vet ni hur många timmar jag har analyserat det här? Hur jag kunde tro så fel, missta mig så fatalt. Jag är dock övertygad om att han tyckte om mig på något vis, mer än som vän men att det kanske inte var tillräckligt för honom att våga satsa på oss, eller något sånt.

Jag minns en annan kille, vi tränade på samma anläggning under några år och av någon anledning slog vi alltid följe till och från träningar. Vi ”råkade” alltid träna vid samma tid och gick till och från anläggningen vid samma tid. Vi höll oss alltid i närheten av varandra och fick alltid tillfälle att prata, berätta anekdoter och umgås trots att vi var där för att träna. Ingen av oss tog någonsin initiativet till att ses utanför träningen och efter ett tag dog det ut… Kanske var jag efter historien med jobbkillen rädd för att tolka fel, rädd för att lita min magkänsla som sa mig en sak men min erfarenhet sa en annan. HUR FAN SKA MAN VETA VAD FOLK KÄNNER?

Har ni varit i situationer där ni vänt och vridit på situationen, trott er veta att känslorna är besvarade och sen fått en kalldusch när killen/tjejen visat sig totalt ointresserade?

TA EN BUSS OCH ÅK DEN

När vi pratade med Viktor Linnér i avsnitt 29 av Singelpodden sa han något som jag har gått omkring och finurlat på. Han hade en otroligt positiv inställning till dejtandet och såg allting som ett tillfälle att träffa någon han aldrig träffat och göra något som han aldrig gjort. Han embraceade verkligen hela dejtinggrejen och slängde sig ut som man säger. Eller som han sa själv; ”varför inte ta en buss och åka den?”. 

buss

Det jag har gått omkring och finurlat på är just det. Varför inte ta en buss och åka den? Min inställning till dejtande är generellt inte att jag ska ta någon jäkla buss. Jag tänker snarare att jag skiter i bussen och gör något annat istället. Denna inställning är ju rätt tråkig så mitt mål för framtiden är att jag ska ta fler bussar. Istället för att se dejtandet som något som är ansträngande ska jag försöka TA TILL VARA på det. Ta chansen att lära mig något nytt om mig själv, få möjligheten att möta personer som jag aldrig någonsin skulle träffat annars och göra saker som jag aldrig gjort innan. Jag vill vara mer positiv helt enkelt.

Vilken är er inställning till dejtandet? Är ni superpositiva Sune eller negativa Nisse?

/Emelie

SOUL SWIPE

I USA har det lanserats ännu en dejtingapp. Den heter Soulswipe och är exakt som Tinder, men endast för mörkhyade.

”SoulSwipe finds you black locals to match, chat, and meet with by simply swiping left and right. SoulSwipe is a revolutionary way to meet others around you. It’s the hottest and most innovative urban dating app on the market right now. Join the community you’ve been waiting for and start swiping with soul”

De har i princip tagit Tinderkonceptet men lagt till sin twist, endast african-americans. Så att säga att deras app är revolutionerande ställer jag mig rätt tveksam till. Sno ett koncept och lägga till en twist? Nja.

Jag funderar på om en sådan app skulle fungera i Sverige. Om den skulle ta sig in på marknaden och bli lika stor som tex Tinder?Kan inte komma på en enda dejtingapp vi har här i Sverige som delar upp människor utifrån ursprung eller hudfärg? Surfade rundor bland dejtingappar i världen och fann att det finns både ”Sexy Dating”, en app för latinamerikaner,  samt AsianDate.com. Jag frågar mig om jag som varken asiat, latinamerikan eller mörkhyad får gå med i dessa appar, om jag nu har en preferens som till exempel att jag gillar det asiatiska utseendet, och dejta?

Vad tror ni om appar som dessa? Skulle det vara något för den svenska marknaden?

IMG_7978

/Sanna

LIKES ÄR LIKA MED KÄRLEK

Jag gillar  att höra annorlunda berättelser om hur folk träffats. Att en sprungit omkull en person vid ett övergångställe och sen börjat snacka, bytt nummer och nu ska de gifta sig. Typ. Eller att en gett ut fel nummer på krogen, personen ringt fel men sen fallit för personen de istället hamnat hos och bam, kärlek.

Så när jag ramlade över denna historia från Aftonbladet om hur Oscar Hiljemark by mistake ramlat in på en tjejs instagramkonto, gillat vad han såg och börjat likea hennes bilder för att få hennes uppmärksamhet så kunde jag inte låta bli att le. Det går verkligen att träffa människor hur som helst. Tänk att folk för några år sedan rynkade på näsan åt internetdejting men nu hittar egna sätt att använda nätet till att hitta sin framtida partner. Jag gillart!
untitled
Läs via länken om hur Oscars likeande fångade Elin 🙂

Trevlig fredag!

/Sanna

GÄSTINLÄGG – INTERNETDEJTING

Vi har fått ännu ett gästinlägg och denna gång är det en tjej, som önskar vara anonym, som skriver.
Enjoy!

Internetdejting

Jag har slitit mitt hår länge nu. Ska jag göra det? Alla säger att jag är feg. ”Vad har du att förlora?” Mitt svar: Eh mycket.
Folk börjar skvallra. Jag är helt säker på att det kommer vara månadens newflash om det kommer ut att jag är singel.
”Men vet ni vad, xxx berättade att han sett xxx på ett dejting sida.”
”VA? Har HON gått med!? Där ser man, det trodde jag inte.”
Det är min värsta mardröm, jag vill inte vara offer för folks spekulationer om varför jag är singel och att jag måste blivit desperat som börjat internetdejta.  Sen är jag rädd för att jag inte ska träffa någon där men att killen som jag sen träffar i verkliga livet inte vill ha mig med tanke på att jag varit med på en dejtingsida. Han vill inte att det ska gå rykten om att hans framtida fru fläkt ut sig på internet till allmän beskådan. Men VEM har jag sett framför mig som min framtida man? Va? En engelsk lord? Nej, jag föddes inte på 1800-talet men ibland beter jag mig som det. 

Ok, det finns en anledning till. Jag är rädd för att bli sårad. Om jag ger mig ut i dejtingcirkusen finns risken för att jag faktiskt träffar någon som inte vill ha mig. Jag har sett vänner som gett sig in i leken men som inte tålt den. Om jag ser några fördelar? Ja det är klart!
Jag kanske faktiskt träffar någon att älska, krama, skratta med/åt, gråta med/på?, prata med, åka på semester med, skaffa hus och barn. Jag vill ha allt det där men frågan är om jag är villig att offra min integritet för det… Ja jag vet att det är 2015 och att alla dejtar på nätet, men inte en person som mig. Jag anser att jag är lite för fin för det helt enkelt. Tragiskt med sant. 

Men vet ni vad. De senast dagarna har jag insett hur riktig dum i huvudet jag är. Det är väl bara att göra det. Jag är fortfarande osäker på om jag gör rätt men jag ska göra det! 2015 får bli hösten då jag vågade slänga mig ut och berätta för världen att jag är singel. För det är så det känns, som om hela världen kommer stanna upp och skratta åt mig. Så tänker jag absolut inte när det kommer till andra, verkligen inte. Jag har många vänner som träffat sina respektive på nätet, gift sig och skaffat barn men av någon anledning är det annorlunda när det kommer till mig själv. Vilket är oerhört töntigt, jag vill ju träffa någon och  jag har bevisligen inte lyckats på andra sätt. Nu har jag bestämt mig, jag ska skärpa mig och bara göra det. Jag hatar det men nu kör jag.
untitled