bitter
-1
archive,tag,tag-bitter,tag-143,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

BITTERHETEN

När jag flyttade till Stockholm för 6 år sedan hade jag någonstans en tanke om att jag var ”klar” med resandet och flängandet. Jag såg fram emot en stabil tillvaro med lägenhet, jobb och vänner. Jobb och lägenhet hittade jag ganska snart, och vänskapskretsen växte till sig sakta men säkert.
Efter 3 år i staden, en hel del dejtande genom krogen, en hel del blind dates och en hel del internetdejtande började jag så smått ledsna. Ledsna på att aldrig vara den som träffade en härlig kille att dela vardagen och livet med. Även om jobb, vänner, familj, resor och allt annat förgyllde så kändes det alltid som att något saknades.
I veckans avsnitt pratar vi en del om bitterhet och jag pratar om mitt tåg, metaforen för att aldrig få gå framåt i livet på den fronten,kärleksfronten dvs tåget som står på perrongen och aldrig får tuffa iväg. Jag ville träffa en kille, få tåget att rulla, sen stanna till vid  ett gemensamt lägenhetsstopp, följt av ett bebisstopp och så vidare.
Men mitt tåg stod alltid stilla. Och frustrationen växte.

Kärlek är inget man kan kontrollera, en kan inte tvinga fram ett möte med den rätte, man kan heller inte bestämma när det ska hända. Även om jag, med världens största kontrollbehov skulle vilja det;)

Den där lilla känslan av bitterhet växte sig starkare. Tanken på att det aldrig hände mig grodde inom mig och väckte tankar och känslor som inte var vackra.
Förra sommaren nådde den kulmen.
Jag hade bjudit hem två vänner på sushi och vin och vi satt på min utegård och solen sken. Men jag var totalt svart inom mig. Jag brast ut i värsta klagan och öste ur mig all bitterhet och all ilska över min situation. De två stackare som satt mittemot mig gapade som fågelholkar av förvåning över allt jag kastade ur mig.
Helt oförberedda på ilskan och känslorna jag kände.

Idag kan jag tänka tillbaka och skämmas över det. Skämmas över hur det tog över hela min varelse, tog över allt som var jag och att det var det enda jag kunde känna, uppleva och tänka på. Jag såg inte allt underbart jag hade i mitt liv, utan bara det jag inte fick, eller inte fick uppleva. Men det var så jag kände där och då. Det där höll i sig några månader till och jag satt totalt fast i den där bitterheten som grodde inom mig.

Jag var inte rolig att prata med. Eller umgås med. Men jag hade totalt gett upp hoppet om att träffa någon. Någon gång i oktober samma år lugnade jag ner mig och läser jag i min dagbok från den tiden ser jag en viss skiftning, ett visst hopp om framtiden som jag längtade efter.

En månad senare träffade jag E. Swipade höger på rätt profil. 🙂
Kärlek och en partner i livet är verkligen inte allt men för mig, efter många många år som singel så var detta precis vad jag önskade.
Precis vad jag behövde.
IMG_6503

/Sanna