barn
-1
archive,tag,tag-barn,tag-103,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

SKAFFA BARN PÅ EGEN HAND

Förra söndagen släppte vi avsnittet med Josefin som för 4 år sedan åkte till Danmark för att inseminera sig och på egen hand skaffa barn. Idag har hon lille Abbe, 3,5 år. Hon berättar om beslutet som var omöjligt att ta, det var bara att låta sig föras framåt och att hon en dag fann sig själv stående i Danmark, på kliniken och det blev gjort.

Ett av våra mest intressanta samtal, tycker jag, vilket kanske beror på att jag själv gick i de tankarna som singel. Jag är otroligt barnkär och ibland undrade jag om det faktiskt var så att jag hellre ville ha barn än att finna mannen i mitt liv, haha.

Jag ville bli kär och skaffa familj men skulle det inte hända så tror jag att jag skaffat en alternativ familj för mig själv. Nu träffade jag Eric för 1,5 år sedan och förhoppningsvis bildar vi familj i framtiden. Men redan som 26-27-åring funderade jag på det där med att skaffa barn själv och hade tankar på Danmark, klinik och inseminering. Jag tycker det är fantastiskt att en inte behöver jaga kärleken för att få barn, utan att det finns andra möjligheter.

Har ni lyssnat på avsnittet?

FÖRLÅTA?

Som besatt lyssnar jag på Beyonces nya album och det står ju rätt klart att någon har gjort henne illa, förmodligen vår gode Jay -Z. Och kan till och med Jay Z vara otrogen mot allas vår Beyonce, vilken kvinna går då säker? Så tänker ialla fall jag. Albumet börjar med att hon är arg. Så väldigt väldigt arg. Men ju längre en lyssnar desto mindre arg blir hon, hon blir ledsen och någonstans innan sista låten förlåter hon och inser att de kommer klara det här, de kommer överleva och deras kärlek kommer överleva…

Hur mycket måste en älska för att förlåta otrohet? Jag funderar på om jag skulle förlåta min kille? Och jag går tillbaka i tankarna till tidigare killar. Som jag faktiskt förlät. Eller förlät och förlät, jag tog det bara.

Det är sommar, det är varmt och jag befinner mig i Paris. Jag har flyttat ner för att spendera sommaren med min käre fransman som jag träffat två år tidigare. Jag är så kär och tycker det ska bli helt fantastiskt att spendera en sommar i Paris med en kille jag tycker så mycket om. Det blir klart efter några veckor att jag inte är den enda tjej han tänkt spendera sommaren med. Jag märker små små förändringar och börjar så smått misstänka att när telefonen ringer så är det inte hans mamma varenda gång. Det är inte förrän jag springer på honom och henne på en nattklubb vilt hånglandes som jag får det bekräftat. Och det gör så ont, så ont. En vet någonstans inom sig att något inte står rätt till men vill inte se, vill inte tro. Där och då, som 21-åring förlät jag för kärleken kändes så stark och min självkänsla och min integritet och kärlek till mig kändes inte lika viktig. Tänk vad dum jag var! Hur kunde jag låta mig själv bli behandlad så? När det inte finns några barn, något som håller en ihop så starkt så finns det bara en utväg, tycker jag, och det är att gå. Direkt.

Jay-Z och Beyonce har barn ihop, det sätter såklart det i perspektiv. Det blir en annan sak då, men egentligen, ska en stanna med en otrogen man bara för barnens skull? Är det inte bättre att leva ensam med barnen? Hur känner ni i det här? Är jag orimlig i mina tankar?

ATT SKAFFA BARN UTAN PARTNER

Jag hör rätt många singlar som pratar om att de funderar på att ”åka ner till Danmark” för att  göra en spermieinsemination om den stora kärleken/den rätte/den som i alla fall inte är helt galen dyker upp. På senaste tiden har en ju hört lite mer om kvinnor som har en stor barnlängtan och valt att ta tag i det på egen hand istället för att låta ödet bestämma. 

Josefin

 

Läste en artikel om Josefin Olevik i Aftonbladet där hon berättar om sin resa som hon också skrivit en bok om som heter ”Den befriade familjen”(jag har inte läst boken men skulle gärna vilja göra det). Enligt artikeln tog en lång relation slut för Josefin och när hon blev singel bestämde hon sig för att hon ville ha barn även om hon saknade en partner. Efter en tids funderande åkte hon till Danmark för att inseminera sig och har nu ett barn på 3.5 år.

Jag tycker att det är fantastiskt att det finns andra möjligheter att skapa en familj än att vara ett heterosexuellt par men jag känner mig ändå kluven till detta. Jag vill inte själv ha barn till vilket pris som helst. I min värld skulle jag inte vilja beröva ett barn möjligheten till att växa upp med båda sina föräldrar för jag tycker att ett barn har rätt till det. Jag menar inte att man måste leva ihop men jag tycker att ett barn ska kunna ha möjlighet att ha tillgång till båda. Sen förstår jag ju att det kan gå lite hur som helst i livet. Man kanske börjar som ett par som skaffar barn och sen slutar det med att man är ensamstående i alla fall. Vissa föräldrar skiter i sina barn och de får inte växa upp med både sin mamma och pappa även om de finns osv. Men att redan från början exkludera hälften av vem ens barn är i grunden känns fel för mig. Kanske känner jag att det är viktigt för mig då jag är adopterad eller så är det så att jag är gammaldags i mitt tänkande. Hur som helst tycker jag att alla gör som de vill och får välja vilken väg de själva vill gå även om jag själv inte väljer den vägen.

Vad tycker ni? Är detta ett alternativ som ni som singlar övervägt? Tycker ni att det är en väg som känns rimlig?

UPP SOM EN SOL & NER SOM EN PANNKAKA

Singellivet har sannerligen sina ups & downs. Ibland känns allt väldigt roligt och ibland känns det som att en vill gräva ner sig under en sten.

Jag är rätt pepp på livet men kan känna att det är otroligt svårt att inte bli påverkad av vad som händer med folk runtomkring.

Just nu är många av mina vänner i en period av förlovningar, giftemål, bebisar (ca 100 nya bebisar + graviditeter på mindre än ett halvår) & förhållanden. Jag är såklart jätteglad för alla inblandade men ibland slår det mig att jag är så otroligt långt ifrån något av detta. Och det kan i ärlighetens namn känns rätt pissigt i stunder.

Jag tycker dock det är så himla svårt att reda ut om JAG vill ha allt detta för att JAG vill, eller om jag vill ha det för att så många andra har det? Min uppfattning är att det sociala grupptrycket bara blir större och större ju äldre jag blir (och då är jag ändå bara i början av 30 års åldern, ser med fasa fram emot vad som händer om jag skulle närma mig 40 och inte SKAFFAT MIG EN PARTNER). Utrymmet att ”leva mitt liv som jag vill” verkar definitivt minska och folk förväntar sig att jag ska rätta mig in i ledet.

Hur resonerar ni kring detta? Blir ni påverkade av vad alla andra gör eller kör ni på ert race?