SVIKEN – Del 1
3011
post-template-default,single,single-post,postid-3011,single-format-standard,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

SVIKEN – Del 1

Jag tänker ibland att det finns många därute i vår värld som aldrig får uppleva känslan av att bli riktigt sviken. Och jag tänker, lycko er. Det är bland det värsta en människa kan uppleva. Jag har blivit sviken ett antal gånger. Av vänner, främlingar och pojkvänner. Efter flera svek vänjer en sig vid att bli besviken på människor, tyvärr. Det är som att en tror att i grunden kommer alla människor någon gång under ens relation göra en besviken. Det finns speciellt en person som svikit mig värre än någon annan…

Vi träffades 2002. På ett gym. I New Jersey. Vi blev väldigt kära. Det var bergochdalbana. Mest på hans villkor. Min kärlek var villkorslös. Efter ett år i samma land flyttade jag hem men vi höll kontakten. Som att inget av oss ville släppa taget. Trots att vi var tvungna. Trots att vi inte passade ihop. Egentligen. Så fortsatte det år in och år ut utan att vi sågs. Bara hördes. Så efter ett uppehåll av kontakt i flera månader ringde han en dag. Nu hade det gått för lång tid. Nu var vi tvungna att ses. Mötas. Se om det fanns något att starta upp igen. Någonstans har filmen Sweet Alabama fastnat i mig. Att vi har en kärlek vi träffar i unga år och som faktiskt är vår livs kärlek och att vi återvänder till den personen…precis som de gör i filmen. En av mina favoritfilmer faktiskt. Så allt detta hade jag i bakhuvudet när vi upptog en intensiv kontakt och berättade för varann vad vi kände, hur vi upplevde allt och hur det skulle kunna bli. För oss. Tillsammans.

Jag tänkte på honom dagligen, på nätterna, varenda sekund av alla dagar föreställde jag mig hur jag flyttade till USA, hur vi byggde upp ett liv tillsammans där vi gjorde allt vi aldrig gjorde då…

En dag ringde han och berättade att han nu bokat flygbiljetter att komma och hälsa på mig i Stockholm. Dagen efter juldagen skulle han lyfta från Newark och landa i Stockholm runt 6 på morgonen svensk tid. Jag kunde inte fatta det. Äntligen, efter 10 år ifrån varann skulle jag äntligen få slingra mina armar runt hans muskulösa kropp. Få krama denna man som gett mig så mycket huvudbry men också så mycket kärlek och känslor. Jag var eld och lågor och längtade sönder hela november och december…..