KÄRLEK KAN SE UT PÅ MÅNGA SÄTT

Kärlek beskrivs oftast på ett sätt. Allt annat är inte kärlek. Enligt normer och de som säger sig vara experter på kärlek. Typ. Det ska vara himlastormande, fladder i magen, galen passion, aldrig-kunna-vara-ifrån-varandra-kind of love. Du ska gifta dig med mannen/kvinnan i ditt liv och det kan aldrig vara mindre än galet, fint, underbart, själaglatt och over the top –filmiskt härligt. Men om man inte hittar det där och vill ha det som oftast kommer med kärlek, dvs barn, familj och hus och hund? Är det då fel att välja något annat än det där himlastormande? Hittade denna insändaren i senaste Amelia och det fick mig att tänka lite.

Kan det vara så att den stora kärleken inte kommer till alla? Och gör man då ”fel” som väljer det andra än det himlastormande? Det viktigaste, tycker jag, är att en följer sitt eget hjärta. Om du är okej med att inte vara spritt språngande galen in love utan vara med en person som får dig att (som hon skriver i insändaren) skratta, som gör dig trygg och som kan ge dig den där familjen och familjelivet du länge längtat efter, vem är vi andra att döma dig för det? Vem säger att den stora kärleken inte dyker upp när du är 65? Eller ännu senare? Det är en snårig väg att gå på, och den enda som vet den rätta vägen för dig är du. Ingen annan. Inga regler eller normer ska bestämma hur du ska leva. Vad tycker ni om detta?

 

Relaterade Inlägg