Tankar om singellivet
-1
archive,category,category-tankar-om-singellivet,category-67,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

ATT RESA PÅ SEMESTER ENSAM

I fredags körde vi en AW med Singelpoddens Singelvänner och jag tycker alltid det är så himla intressant att höra hur andra lever sina [singel]liv. På vissa punkter känner jag igen mig jättemycket och på vissa punkter inte alls. En grej som vi pratade om var att åka iväg på semester ensam. Några av de personerna som var med hade åkt iväg både på city och solsemester ensamma. Bara sådär. No fuss lixom.

Att dra iväg på semester ensam är en grej som jag inte provat på. Jag har rest ensam i andra sammanhang med andra slutmål men just att resa på semester har aldrig riktigt varit aktuellt. Jag tycker att det är oerhört modigt att dra iväg på det sättet utan att göra en grej av det. Jag inbillar mig att det skulle kännas jobbig att åka ensam. Och detta är baserat på typ ingenting. De personerna som hade rest iväg menade på att de hade känt att de behövde semester, det hade inte varit någon som kunde/ville åka när det var aktuellt så dom körde på ändå. Jag tänker: varför inte? Vet inte varför det är en sån hög tröskel för mig att gå över egentligen. Särskilt som att jag är så orädd i sammanhanget flytta till nya städer/länder utan att känna en käft utan att det är ett problem.

Hur känner ni inför att åka på semester ensamma? Har ni gjort det och tycker ni om det?

ANNIKA LEONE SKAFFAR BARN PÅ EGEN HAND

Jag hittade Annika Leones blogg för bara några veckor sedan och hamnade mitt i ett inseminationsförsök. Det visar sig att Annika, ett barn sen tidigare, ska skaffa barn själv. Hon har åkt till Danmark för att försöka få ett barn till. I avsnitt 57 träffar vi en kvinna som valt att skaffa barn själv, och också åkt till Danmark för att inseminera sig och jag fascineras över deras mod att ta beslutet och göra det. Följer nu med spänning Annikas blogg, hur det kommer gå och om hon blir gravid direkt eller hon behöver några försök. Hur ser ni på insemination i Danmark? Har ni lyssnat på avsnitt 57? Läst Annikas blogg?

Länk till avsnitt hittar ni här.

Länk till Annikas blogg här

SÄTT DIG NER PLEASE

Jag har lagt märke till en grej genom åren som singel.

Om ett gäng singlar möts i nått sammanhang blir det typ som en tävling om vem som har varit singel kortast tid. Ju äldre singlarna är desto mer tävling. Exempel på vad jag menar:

Singel 1: Hur länge har du varit singel då?

Singel 2: Jag har varit singel i XX år. Du då?

Singel 1: Jag har varit singel i XX år.

Singel 2. OJ DÅ VA LÄNGE.

Jag tänker så här. Om en person säger att dom har varit singlar i 1 månad eller 15 år så behöver man inte reagera på något speciellt sätt. Man skulle kunna svara typ: OK! och sen inte lägga någon värdering eller poängtera huruvida en person varit singel länge eller ej. Jag kan förvänta mig att folk som levt i relationer sedan många år tillbaka säger en sån klumpig grej men borde inte fellow singlar kunna sätta sig in i varandras situation mer? Eller handlar det kanske om att en person som varit singel i fem år [och som ej trivs med situationen] blir så lättad av att de träffar en person som varit singel i sju år så de måste göra en grej av det? Jag tycker i alla fall att det är rätt onödigt.

64%

Stalkar ni era ex?

Jag erkänner. Jag är en av dessa 64% som stalkar sina ex. Visst går jag in och gluttar lite på vad gamla pojkvänner/flings har för sig ibland. Det betyder ju inget, eller att man tänker på dom, utan mer vill kolla vad de har för sig? Kanske har det att göra med mitt ”kan inte släppa taget om gamla pojkvänner” som jag och Emelie diskuterat en del i podden. Jag släpper aldrig riktigt taget och kanske har detta stalkande med detta att göra? Om ni stalkar, varför gör ni det?

LESS PÅ HETSEN

Vet ni vad jag är just nu? Jag är så himla less på ”du måste träffa en partner/vill du inte ha barn?/är du fortfarande singel?/plötsligt händer det!/men du kanske inte ska vara så kräsen OCH SÅ VIDARE hetsen som pågår [i verkliga livet och i mitt huvud]. Även om det inte alltid sägs rakt ut är det närvarande som en jävligt ofluffig filt. Kanske ligger det hos mig, kanske ligger det hos alla människor som tycker att jag är en av världens KONSTIGASTE människor som INTE BARA BLIR IHOP MED NÅGON already. Inte vet jag. Jag har raderat alla dejtingappar och profiler för jag orkar inte med skiten.

Hur känner ni? Pepp eller inte?

SKIN HUNGER ELLER VARFÖR FYSISK BERÖRING ÄR VIKTIG

Jag har sett en del artiklar här och där som tar ut upp det här med beröring. Hur viktigt det är att få beröring från en annan människa och att många mår dåligt (vare sig de vet om det eller inte) på grund av avsaknaden av detta. Det är inte bara personer som lever ensamma som kan lida utan även personer som lever ihop med någon där fysisk närhet inte är en del av relationen. Om man lever ett liv där det inte finns någon fysisk beröring under en längre tid lider man av något som kallas för ”skin hunger” (kanske dagens obehagligaste namn?) och detta kan göra att man blir nedstämd och mår dåligt. Vad har då beröring och skin hunger med varandra att göra? Jo vid beröring frigörs Oxytocin och detta hormon gör så att man mår bra och blir en harmonisk människa vilket leder till att man slutar lida av skin hunger (om jag förstått det hele rätt). Jag hittade bland annat en artikel från Dagen.se där de tar upp detta ämne. I artikeln ger dom också lite tips på vad man kan göra om man saknar fysisk närhet som jag delar vidare nedan.

  1. Gå på massage – Oxytocin fest pga massa beröring när någon masserar dig.
  2. Skaffa ett husjdur – Ett fluffig husdjur antar jag är bäst om det är själva klappandet och mysandet som är målet.
  3. Håll folk i handen – Företrädesvis din partner eller någon som du har någon typ av relation med. Håll alltså inte främlingar i handen. Det blir bara weird.
  4. Krama dina vänner när ni säger hej och hej då.

Sen har jag letat vidare och hittat två punkter på Wiki som jag tycker vi kan lägga till i listan över saker som frigör Oxytocin.

5. Simning – Effekten ökar om man gör det regelbundet.

6. Lugn musik – Oxytocinnivåerna tycks öka av lugn musik.

Tycker ni fysisk beröring är viktigt och lider ni när ni inte får det?

OFRIVILLIG ENSAMHET

img_5989

Läste i ett nummer av Amelia om Soraya, ni vet hon på TV4s Nyheter, och om hennes träff med mannen i sitt liv. Hon var 32 när hon träffade honom. Den artikeln gav Emelie (som skrivit kommentaren nedan) hopp om att hon också en dag ska få träffa den där rätta mannen. Jag känner igen mig rätt mycket i Emelie och det hon skriver. Jag tänkte också så runt 30, att ja nu snart fyller jag 30, snart fyller jag 31. Då kommer jag kanske vara 31 när jag träffar honom…..sen gick hela året och jag fyllde 32 och jag tänkte samma sak där…kommer jag vara 32 när jag träffar honom?

Den här ofrivilliga ensamheten som många människor lever i pratas det inte vidare mycket om. Precis som vi inte pratar om missfall eller ofrivillig barnlöshet. Det känns så oerhört tabulagt. Men egentligen, är det så farligt att säga att en är ofrivilligt ensam?

Jag tror inte heller att en konstant är ofrivilligt ensam, utan jag tror snarare att det är i perioder eller i vissa tydliga moments en upplever sig vara ofrivilligt ensam. Som söndagar när de flesta som lever i parrelationer gosar ner sig i soffan och bara är tillsammans. Eller vid tillställningar och en kommer själv och det märks så tydligt att man är just själv, då kan jag tänka mig att den där känslan av ofrivillig ensamhet slår till. Eller när man ska fira högtider eller åka på semester.

Jag tror precis som Emelie skriver att det faktiskt är ett vanligare fenomen än man tror och att vi borde prata om det mer. Vi kan ju aldrig komma längre i något om vi inte pratar om det, eller hur?

Vad säger ni om ofrivillig ensamhet?

ATT VARA TREDJE HJULET

tumblr_o667gudapl1uanlawo1_250

När en är singel och (i princip) alla en känner och träffar socialt har en partner känns det ibland lite som jag misstänker att hunden ovan känner i gifen ovan. Oavsett hur en vänder och vrider på saker tycker jag att man alltid är lite av ett tredje hjul. Jag har inga problem med att hänga med vänner + deras respektive eller på en social tillställning där alla är i par men jag kan tycka att det blir mer weird ju äldre jag blir. Det känns liksom som att man är lite off som singel. Jag antar att det beror på att själva umgänget förändras i takt med att folk stadgar sig typ? Par umgås med par och det blir ojämnt när det är nån filur som kommer ensam? Normen att en ska vara två är ju oerhört närvarande genom hela livet men jag tycker det har blivit mer tydligt ju äldre jag blir. Jag vet dock inte hur man slutar känna sig som det tredje hjulet riktigt? Man kan såklart själv sluta tänka på det och försöka vara en så kallat ”skön människa” men när man fått frågan ”kom du hit med någon” eller ”har du pojkvän” för hundraelftiotionde gången är det rätt svårt att vara helt oberörd och skön.

Kan ni känna igen er i det här och hur väljer ni att hantera det i så fall?