-1
archive,category,category-tankar-om-singellivet,category-67,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,elementor-default,elementor-kit-9444

OFRIVILLIG ENSAMHET

img_5989

Läste i ett nummer av Amelia om Soraya, ni vet hon på TV4s Nyheter, och om hennes träff med mannen i sitt liv. Hon var 32 när hon träffade honom. Den artikeln gav Emelie (som skrivit kommentaren nedan) hopp om att hon också en dag ska få träffa den där rätta mannen. Jag känner igen mig rätt mycket i Emelie och det hon skriver. Jag tänkte också så runt 30, att ja nu snart fyller jag 30, snart fyller jag 31. Då kommer jag kanske vara 31 när jag träffar honom…..sen gick hela året och jag fyllde 32 och jag tänkte samma sak där…kommer jag vara 32 när jag träffar honom?

Den här ofrivilliga ensamheten som många människor lever i pratas det inte vidare mycket om. Precis som vi inte pratar om missfall eller ofrivillig barnlöshet. Det känns så oerhört tabulagt. Men egentligen, är det så farligt att säga att en är ofrivilligt ensam?

Jag tror inte heller att en konstant är ofrivilligt ensam, utan jag tror snarare att det är i perioder eller i vissa tydliga moments en upplever sig vara ofrivilligt ensam. Som söndagar när de flesta som lever i parrelationer gosar ner sig i soffan och bara är tillsammans. Eller vid tillställningar och en kommer själv och det märks så tydligt att man är just själv, då kan jag tänka mig att den där känslan av ofrivillig ensamhet slår till. Eller när man ska fira högtider eller åka på semester.

Jag tror precis som Emelie skriver att det faktiskt är ett vanligare fenomen än man tror och att vi borde prata om det mer. Vi kan ju aldrig komma längre i något om vi inte pratar om det, eller hur?

Vad säger ni om ofrivillig ensamhet?

DEJTA I MINDRE STÄDER

I helgen som gick var Singelpodden iväg på midsommarholabalo i södra Sverige. På festen hade jag en del samtal med singlar som bodde i mindre städer och som jag uppfattade det var det många som inte tyckte att det var helt enkelt att vara singel i en småstad. Utbudet var begränsat och många potentiella partners var redan upptagna. Flera stycken pratade också om att utbudet på dejtingapparna var så pass begränsat att alla konkurrerade om samma människor.

Nu bor jag själv i en storstad och tycker fortfarande att det är ett begränsat utbud men givetvis är det så att ju större stad desto fler eligible singletons. Förutom mängden singlar så är det positiva med att vara singel i en större stad också att det finns mer möjligheter att möta nya människor. En kan gå olika kurser, hitta folk som har samma specialintressen, gå på event och konserter osv. Dock tycker jag att det enorma utbudet av singlar i denna stan till viss del gör det svårare att träffa någon. Det finns för många val och jag tror att det gör att folk (including myself) får svårt att välja en person. Tanken på att det alltid finns någon bättre runt hörnet gör att alla dörrar står öppna mest hela tiden.

Hur som haver, jag vet inte vilket som är bäst? Att bo i en storstad med ”obegränsat” utbud av singlar eller en småstad där det bara finns ett visst antal singlar att välja mellan? Vad tycker ni är positivt och negativ med att vara singel där ni bor?

SKAFFA BARN PÅ EGEN HAND

Förra söndagen släppte vi avsnittet med Josefin som för 4 år sedan åkte till Danmark för att inseminera sig och på egen hand skaffa barn. Idag har hon lille Abbe, 3,5 år. Hon berättar om beslutet som var omöjligt att ta, det var bara att låta sig föras framåt och att hon en dag fann sig själv stående i Danmark, på kliniken och det blev gjort.

Ett av våra mest intressanta samtal, tycker jag, vilket kanske beror på att jag själv gick i de tankarna som singel. Jag är otroligt barnkär och ibland undrade jag om det faktiskt var så att jag hellre ville ha barn än att finna mannen i mitt liv, haha.

Jag ville bli kär och skaffa familj men skulle det inte hända så tror jag att jag skaffat en alternativ familj för mig själv. Nu träffade jag Eric för 1,5 år sedan och förhoppningsvis bildar vi familj i framtiden. Men redan som 26-27-åring funderade jag på det där med att skaffa barn själv och hade tankar på Danmark, klinik och inseminering. Jag tycker det är fantastiskt att en inte behöver jaga kärleken för att få barn, utan att det finns andra möjligheter.

Har ni lyssnat på avsnittet?

ÖPPNINGSFRASER FRÅN FLASHBACK

Jag ramlade över en tråd på Flashback med massa förslag på öppningsfraser och skulle vilja dela med mig av några av vad som delades där (alla vägar bär till Flashback oavsett vad man Googlar för er som inte märkt detta redan och vill ni läsa hela tråden gör ni det här). Jag har såklart valt ut de som jag tycker var SÅDÄR bra.

”Får jag fresta damen med ett samlag”

”Antingen visat du f****n eller så sätter du dig ner och pratar”

”Är du ensamstående mamma? Vill du bli?”

”Hej, jag har stånd och det är ditt fel”

”Snopp?”

Har någon av dessa fraser fungerat en enda gång i historien av för evigt undrar jag? Jag utgår ifrån [och hoppas] att folk är konstant fulla om de använder sig av den här typen av öppningsfraser. Men det finns såklart inga garantier för det. Det verkar vara flera stycken i denna tråd som menar på att om en tjej inte förstår denna typ av öppningsfraser har hon ingen humor. Jag tycker inte någon av fraserna ovan är varken roliga eller särskilt speciella och jag skulle nog beskriva mig själv som en människa med rätt mycket humor.

Jag tappar alltså hoppet för mänskligheten när jag läser sånt här.

HUR RAGGAR MAN?

Nu tänker ni kanske att ni ska få svar på frågan ”hur raggar man?” och jag är ledsen att jag gör er besvikna men jag har ingen aning. Jag är alltså sämst på att ragga. Och när jag säger sämst så menar jag sämst. Tror inte jag lyckats med att ragga en enda gång. Jag blir bara stressad, svettas och allmänt oklar.

Om det ska bli något åka av ligger det på att den personen som jag vill ragga på också vill ragga på mig, börjar ragga och slutligen tar sig förbi mitt beteende som ibland tolkas som att jag är helt ointresserad och ibland lite otrevlig [och så undrar jag varför jag är singel]. Jag förstår ärligt talat inte hur jag är funtad i huvudet när det gäller just detta. Det har varit tillfällen när jag varit out and about, sett någon som jag tycker är härlig och istället för att söka kontakt vägrar jag titta på personen i fråga. Tittar alltså överallt utom på just den människan. Har kanske nämnt detta vid ett tidigare tillfälle men för att illustrera mitt beteende.

arrow-down

Var ute på ett event med några personer. Såg en kille som jag tyckte var supersöt. Spenderade hela kvällen med att inte titta på honom pga att jag är oklar. Vi går ifrån stället och min vän sa något i stil med:

Vän: Den där killen verkade intresserad och tittade mycket på dig men du verkade inte vara så sugen?

Jag: Jodå jag tyckte han var jättegöllig!

Vän: ………..

Jag kan tycka att jag borde ha lärt mig att ragga under alla år som människa men icke. Ibland tänker jag att det är ett under att jag fått till det överhuvudtaget. Haha! Hur som helst. På grund av mina brister i raggningssvängen är det mycket lättare för mig att skapa relation med någon som inte är i ett så kallat raggningssammanhang för jag är mer bekväm då. Min optimala resa är: bli vän –> hänga mycket –> bli kär –> bli ett par.

Jag skulle dock vilja bli bättre på att ragga  i och med att folk jämt säger att det är så lätt. Särskilt för tjejer. Enligt vissa killar som jag känner ”kan alla tjejer få till det med vem som helst om de bara tar första initiativet”. Själv ställer jag mig ytterst tveksam till detta påstående men absolut. Det kan vara sant. Det kanske handlar om att jag helt enkelt behöver lära mig hur man gör [bättre sent än aldrig som en säger *harkel*].

Så kära Singelpoddvänner. Hur raggar man? Ge mig alla era tips och trix så ska jag se om jag kan använda mig av dessa ute på stan någon gång!

ATT SKAFFA BARN UTAN PARTNER

Jag hör rätt många singlar som pratar om att de funderar på att ”åka ner till Danmark” för att  göra en spermieinsemination om den stora kärleken/den rätte/den som i alla fall inte är helt galen dyker upp. På senaste tiden har en ju hört lite mer om kvinnor som har en stor barnlängtan och valt att ta tag i det på egen hand istället för att låta ödet bestämma. 

Josefin

 

Läste en artikel om Josefin Olevik i Aftonbladet där hon berättar om sin resa som hon också skrivit en bok om som heter ”Den befriade familjen”(jag har inte läst boken men skulle gärna vilja göra det). Enligt artikeln tog en lång relation slut för Josefin och när hon blev singel bestämde hon sig för att hon ville ha barn även om hon saknade en partner. Efter en tids funderande åkte hon till Danmark för att inseminera sig och har nu ett barn på 3.5 år.

Jag tycker att det är fantastiskt att det finns andra möjligheter att skapa en familj än att vara ett heterosexuellt par men jag känner mig ändå kluven till detta. Jag vill inte själv ha barn till vilket pris som helst. I min värld skulle jag inte vilja beröva ett barn möjligheten till att växa upp med båda sina föräldrar för jag tycker att ett barn har rätt till det. Jag menar inte att man måste leva ihop men jag tycker att ett barn ska kunna ha möjlighet att ha tillgång till båda. Sen förstår jag ju att det kan gå lite hur som helst i livet. Man kanske börjar som ett par som skaffar barn och sen slutar det med att man är ensamstående i alla fall. Vissa föräldrar skiter i sina barn och de får inte växa upp med både sin mamma och pappa även om de finns osv. Men att redan från början exkludera hälften av vem ens barn är i grunden känns fel för mig. Kanske känner jag att det är viktigt för mig då jag är adopterad eller så är det så att jag är gammaldags i mitt tänkande. Hur som helst tycker jag att alla gör som de vill och får välja vilken väg de själva vill gå även om jag själv inte väljer den vägen.

Vad tycker ni? Är detta ett alternativ som ni som singlar övervägt? Tycker ni att det är en väg som känns rimlig?

ATT ÄLSKA SINGELLIVET

Att älska singellivet är både hur lätt som helst och hur svårt som helst. Vissa dagar när man finurlar på allt som är, solen skiner och en kan göra det man älskar att göra är det hur lätt som helst. Dagarna när man scrollat igenom flödet av härliga familjefoton, kyssande par och romantiska semesterbilder och ens roligaste sällskap är TVn är det desto svårare. Just nu älskar jag inte bara mitt singelliv utan mitt liv. Jag är frisk, har vänner, kan göra det mesta jag vill och alla i min närhet mår bra. Men som med allt annat i livet går det ju upp och ner. För någon vecka sedan älskade jag inte alls livet och höll på att få psykbryt på det mesta.

Det jag försöker tänka är att det är OK att grotta ner sig och älta sig blå i ansiktet i perioder men inte hela tiden. Låter man bitterhet och ledsamhet ta över fullständigt är det svårt att ta sig förbi det och känna glädje. Jag vet såklart att det finns många som behöver mer än några käcka livscitat från Instagram och peppande kommentarer från välmenande vänner för att ta sig ur sina mörka perioder och när någons mörka timmar/dagar går över till mörka veckor/månader/år och då tror jag man måste försöka be om professionell hjälp.

Hur som helst. För mig brukar det där ytliga peppandet hjälpa rätt bra och när solen skiner är allting lite härligare. Så just nu väljer jag att älska både mitt singelliv och livet i stort.

the_best_is_yet_to_come_poster-r412f9175ab39499a9adf63472e6f6b62_wva_8byvr_324

VAD ÄR EN BRA PARTNER – CHECKLISTAN

I gårdagens avsnitt snackade vi som bekant om vad som gör en bra partner. I avsnittet pratade vi om en lista som vi hittade och listan som vi refererade till kan ni läsa nedan. Jag tycker att det är rätt bra punkter=)

EN BRA PARTNER

Är någon som du mår bra tillsammans med.
Är någon som stärker ditt självförtroende.
Tycker din kropp är vacker som den är.
Lyssnar på dig.
Ser dig.
Är en bra kompis.

Är stolt över dig
Låter dig veta att hen är lycklig med dig.
Ler när hen pratar om dig och vill gärna berätta om dig och allt bra du gör.

Har en positiv syn på sina medmänniskor
Pratar respektfullt om andra – på tv, i skolan, på jobbet.
Har en positiv attityd till människors lika rättigheter.

Uppskattar och uppmuntrar din självständighet
Peppar dig att träffa andra människor, både tjejer och killar.
Tycker om dina vänner och din familj.
Tycker om att höra dina åsikter, både när ni är ensamma och bland andra.
Bekräftar dig och stöttar dina beslut.
Blir glad när du är glad.
Är trygg i sig själv och i sin roll
Kan kontrollera sitt humör när hen blir arg.
Kan erkänna när hen har fel.
Är ärlig mot dig och spelar inga spel.
Är trygg som person och vågar visa sina känslor, behöver inte spela macho/tuff.
Har en jämställd syn på förhållanden
Ser er som jämställda partners i förhållandet, med bådas rättigheter och skyldigheter.
Tar hand om dig, och du om hen.
Ber om förlåtelse och ger förlåtelse när det blivit fel.
Älskar sig själv, dig och er relation så mycket och förväntar sig respekt och kärlek tillbaka.
Jag hittade listan här!
/Emelie