Tankar om relationer
-1
archive,category,category-tankar-om-relationer,category-194,stockholm-core-2.0.9,select-theme-ver-6.8,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.4.2,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-9444

FEM FRÅGOR ATT FINURLA PÅ

För ett tag sedan läste jag en lista på fem frågor som en kan tänka på innan en jagar rätt på en seriös relation. Har funderat på dessa fem frågor sedan dess och tänkte att jag skulle dela dem med er pga ganska vettiga frågor.

  1. Vad vill du ha ut av livet?
    Det finns ju en HEL DEL saker att fundera på när det gäller vad man vill ha ut av sitt liv. Det känns som man borde stanna upp med jämna mellanrum och tänka på detta. Typ stämma av med sin inre polare så att säga. Vill du bo utomlands? Jobba tills du somnar? Ha massa fritid? Skapa en familj? Tål du inte kids? Vill du ens leva i en relation?
  2. Har du rimliga förväntningar?
    Jag tycker att man ska tänka igenom vilka förväntningar man har på en potentiell partner [och livet i stort]. Det är ju lätt att man sätter upp listor med förväntningar som är lika långa som kinesiska muren. Och i dessa listor kryper det med all säkerhet in helt orimliga förväntningar. För vissa är det svårt att skilja på en rimligt och orimlig förväntning när en ska på dejt till exempel så jag ska förklara hur jag menar.
    Rimlig förväntning: Min dejt kommer vara trevlig.
    Orimlig förväntning: Min dejt kommer ge mig en hundvalp och vara min andra hälft efter 5 minuter.
  3. Gillar du dig själv?
    Ja gillar du dig själv? Gör du det? Tycker du att du förtjänar att ha bra människor i ditt liv? Bra relationer? Är du din egen bästa kompis? Ska man dras med sig själv i ca 84 år [medellivslängd för kvinnor, motsvarande ålder för män är ca 80 år] så är det en rätt bra idé att börja gilla sig själv någon gång innan man kolar vippen. Tror de där 80+ åren blir mycket roligare då. Oavsett om man har relationer eller inte.
  4. Är du öppen för nya saker?
    När man lever livet i allmänhet och är i dejtingsvängen i synnerhet är det en fördel om man faktiskt är öppen för nya människor och nya saker. Mest för att man ställs inför nya människor och saker hela tiden. Människor som man kanske inte skulle mött i andra sammanhang. Människor med annorlunda åsikter. Människor som har intressen som man inte ens trodde finns tidigare. Man måste såklart inte vara en öppen människa för att vara i en relation men det underlättar kanske själva hittandet av personen som man ska ha relationen med.
  5. Vad utstrålar du?
    Om du inte tycker om dig själv och hatar nya saker är det troligen så att du inte utstrålar så mycket härliga vibbar. Om du däremot trivs med dig själv och livet är troligen vibbarna desto härligare. Huruvida en ska utstråla härliga vibbar eller ej tycker jag beror på person. Det viktigaste är kanske att det man utstrålar drar till sig den typ av människa som man vill träffa. Alla människor är ju inte härliga och alla människor vill inte ha härliga människor i sina liv. Så jag tänker att man ska försök utstråla det man vill ha.

Har ni några punkter som ni vill fylla på listan med?

NYFÖRÄLSKELSE

Jag lyssnar ibland på Katrin Zytomierskas podd och vid ett tillfälle nämnde hon att hon var tillsammans med Alex Schulman i sju år. Även Bingo var hon tillsammans med i sju år. Nu är hon i ihop med Alex, hennes nya snubbe som hon väntar barn med. Och hon menade på att efter 7 år så typ dör hennes kärlek och då vill hon gå vidare. Vilket hon också har gjort i 2 av 3 förhållanden. Det hon älskar med att träffa nya är just den där inledande fasen av förälskelse. Varför ska man inte få uppleva den flera gånger i livet, undrar hon? Det är ju den bästa stunden i alla förhållanden…menar Katrin.

Det fick mig att tänka lite. 2 gånger, kanske 3 har jag upplevt den där riktiga förälskelsekänslan. I 2 fall har det bara varit ett förhållande i några månader och sen har förhållandet svalnat och tagit slut. Denna tredje gång har vi hållt ihop i två år. Förälskelsekänslan är borta och har övergått till något annat. Om vi är ihop för resten av livet, då blir det aldrig mer den där pirrande känslan…eller?

Hur känner ni? Blir ni lätt förälskade? Hur ser ni på Katrins relationskurva och jakt efter den där nyförälskelsefasen? Är det något en långvarig och stabil relation kan ersätta eller behöver vi som människor dessa fjärilar i magen med jämna mellanrum?

Vad tror ni?

VAD ÄR ROMANTIK FÖR DIG?

Vi postade bilden nedan på vårt Instagramkonto för ett tag sedan.  Jag ställde frågan om folk ville ha denna typen av romantik. im-sorry-where-are-y-al-finding-these-guys-at-3079261

Vad jag förstår på de kommentarer som vi fick vill våra följare ABSOLUT INTE ha denna typ av romantik. Vi fick svar som:

”Nej tack!”

”Creepy”

”Trams”

”Bara fula killar som håller på så pga de är rädda att förlora en”

Jag blev faktiskt lite förvånad? Trodde att folk skulle vara mer positiva till rosor och just denna typen av romantik i livet. Så nu undrar jag inte helt otippat vad det är ni följare definierar som romantiskt om det nu inte är detta? Är det mer vardagsromantik som är grejen? Någon som tar tvätten eller lagar middag? Kan inte du berätta vad romantik är för dig i kommentarsfältet?

 

NÄR DET TAR SLUT

e1e29f46820e08364c15b64459c9ef1e

Det är en del av er följare som hör av er och berättar att ni lämnat/blivit lämnade efter långa relationer. Vissa av er känner er vilsna och andra verkar älska det nya singellivet. Det är såklart alltid tråkigt när en relation tar slut oavsett vem som avslutar den men jag tror verkligen på citatet ovan. Även om det gör ont och är superdeppigt så är slutet på en relation början på något annat och jag vill tro att detta ”något annat” också är något bättre för de flesta människorna. Vad har ni för erfarenheter kring detta? Har ni varit med om jobbiga avslut som sedan lett till något fantastiskt (behöver alltså inte vara en ny relation utan kan vara precis vad som helst)?

ATT BLI SVIKEN

Vi fick ett meddelande från en av våra följare på Instagram där hen frågade om vi hade nått avsnitt om att bli sviken och sårad. När vi fick frågan insåg jag att vi faktiskt inte har något avsnitt dedikerat till detta ämne och det måste vi ju fixa ASAP. Jag har väl egentligen inte blivit jättedrabbad av stora svek i relationer men jag har hört många ledsamma historier från folk omkring mig. Även om vi inte har ett dedikerat avsnitt där vi pratar om detta kan ni i avsnitt 30 av Singelpodden lyssna på Emma Eklund som delar med sig av hur hon blev lurad och sviken av en person som hon var i relation med.

Jag skulle gärna höra lite av era historier kring detta ämne. Har ni blivit svikna eller sårade någon gång? Vad hände och hur gick ni vidare?

Kommentera här eller skicka ett mail till singelpodden[@]singelpodden.se eller emelie[@]singelpodden.se

SERIEMONOGAMIST JAVISST

Vi har ju pratat en del om det här med folk som alltid är i relationer vs folk som inte är det bland annat i avsnitt 22 och avsnitt 23 av Singelpodden. Jag tycker som bekant att det är väldigt intressant att det kan skilja så himla mycket mellan olika personer.

Jag såg på en film som heter ”Seeking a friend for the end of the world” där en av karaktärerna kallade sig själv seriemonogamist. Hon hade varit i relation med någon så långt tillbaka som hon kunde minnas. Även om det inte var bra killar, eller relationer med en framtid hade hon ändå fortsatt vara ihop. Hellre en relation än att vara ensam. En av de manliga karaktären i samma film sa att han inte direkt gift sig av kärlek utan mer för att han var rädd för att dö ensam. Nu var det här bara en film men det är ändå talande för hur många människor verkar resonera. Ensamheten är skrämmande och något som ska undvikas till varje pris typ.

Jag skulle så gärna vilja höra från er som läser bloggen hur ni definierar er själva? Är ni seriemonogamister eller seriesinglar?

[socialpoll id=”2390923″]

SE DET POSITIVA I EXETS ÅTERKOMST?

I avsnitt 72 av Singelpodden pratar jag och Emelie om hur hennes ex har kontaktat henne efter 10 års tystnad. Hennes reaktion är irritation och ilska över att han kontaktar henne. Jag nämner att det faktiskt ju finns en positiv sida av myntet och det är ju just att denne person tänker på henne, minns henne med glädje och undrar vad som händer i hennes liv? Så har jag ofta sett det att hör gamla ex av sig så beror det ju på att en har gjort en intryck på den personen.

SAMTIDIGT, så finns det ju så många andra aspekter, som en ska komma ihåg. Ja, absolut, det ÄR fint att de kommer ihåg dig, tänker på dig och allt det där MEN iom att de tar kontakt kan de störa din sinnesfrid, få dig att tänka massa saker och att du börjar tänka tillbaka på den tiden ni hade och att kanske, KANSKE, det kan bli något igen?

Min kontakt med mitt ex böljade fram och tillbaka, från att vara intensivt till att vara noll. Han kunde ibland säga efter en lång intensiv kontakt att han gillade att mitt huvud var fyllt av honom och inte ute efter att leta efter andra. Vilket gjorde mig lite smickrad men också sjukt arg. Vem var han att uppehålla mig i mitt liv?

Det är en svår balansgång det där med kontakt och ingen kontakt med ex. Hur brukar ni göra? Hur känner ni för det där?

FRÅN KK TILL EN SERIÖS RELATION

Vi fick en fråga på Instagram från Missjennie där hon undrade om hur en gör för att vända en KK-relation till en seriös relation. Jag har funderat och funderat på detta. Har kommit fram till absolut ingenting. Jag har faktiskt ingen aning om hur en ska vända en KK-relation till något seriöst. Är inte själva meningen med en KK-relation att en inte vill ha en seriös relation? Eller är det så att det är många som har hamnat i en KK-relation ofrivilligt?

Jag har hört om några få personer som lyckats med att vända en KK-relation till en seriös relation men jag kan alltså räkna dessa personer på en hand. Ofta har det varit personer som varit KK hur länge som helst och tillslut har någon i relationen fått nog av att allt ska vara så casual och krävt att det ska bli seriöst.

Jag har själv alltid varit väldigt skeptisk till hela konceptet ”att ha en KK” just för att jag upplever att det oftast är en i paret som är mer engagerad. En person som vill ha mer och blir känslomässigt involverad. För mig känns det omöjligt att inte engagera mig känslomässigt till slut och då faller ju hela grejen. Har ni några historier om KK-relationer som blivit seriösa eller KK-relationer som slutat i katastrof?

RELATIONSINSTITUTET

Hittade en artikel i Sydsvenskan där de intervjuar Julia Johansson och Simon Ceder som startat Relationsinstitutet. De utforskar och utvecklar tankar om relationer och vill ifrågasätta normen kring relationer och även förändra definitionen av vad en relation är.

Precis som de skriver i artikeln som ni kan läsa här är tvåsamhetsnormen väldigt stark och det finns en väntad väg som alla ska gå. Det är vägen från dejting, ihopflyttande till samboskap. Tycker det är intressant att Relationsinstitutet tar upp detta. Tror inte att jag är ensam om att känna mig oerhört stressad av att det känns som att jag måste rätta mig in i ledet för att passa in på den här vägen som jag inte ens vet om jag vill gå på.

På Relationsinstitutet hemsida publiceras texter och information om deras panelsamtal, workshops och filmvisningar. Det finns massor av texter som behandlar olika ämnen och jag tänker att jag ska plöja igenom det som låter intressant under semestern!

 

 

GÅR DET ATT LEVA JÄMSTÄLLT I EN RELATION?

En vän till mig ska snart ha barn och hon skrev ett inlägg där hon ställer sig frågan om det går att leva jämställt med barn? När jag läste hennes inlägg på Barnslig.nu började jag fundera på om det ens går att leva jämställt i en relation utan barn?

Jag och mina vänner har haft oändligt många diskussioner kring detta och jag tycker inte alls att det är självklart att folk lever i jämställda relationer. Inte ens de som vill leva i jämställda relationer lever alltid jämställt oavsett om de har barn eller inte. För mig som står bredvid och ser relationer utifrån tycker jag till och med att det är väldigt relationer som faktiskt är jämställda. För många är det en ickefråga och de tycker inte att det är viktigt och jag tycker det är helt OK att inte vilja fokusera på detta men för mig känns det som en av de viktigaste punkterna i hela relationsbyggandet.

När jag pratar om att jag vill leva jämställt menar jag att jag vill att den jag ska leva med delar vardagen med mig på alla plan. Alltså det ska inte ligga på mig att det blir städat hemma, det ligger inte på mig att maten lagas, det ligger inte på mig att alla sociala relationer upprätthålls, det ligger inte på mig att ”hålla reda på allt”. Jag vill att dessa punkter och allt annat ska delas mellan mig och den jag lever med. Alltså: vi ska vara ett team och ha ansvaret tillsammans. Jag förstår inte hur det fortfarande kan vara så att vissa personer tycker att det är helt rimligt att kvinnan i relationen ska ”göra allt”. Det är ju ändå 2016 senast jag kollade i kalendern.

Och när vi ändå är inne på ämnet. Något mer som jag noterar när jag hör om folks relationer är att kvinnorna helt plötsligt blir något som liknar mammor till sina partners.  What is up med det undrar jag. Det blir ju superskevt att en vuxen människa ska ”uppfostra” en annan eller hur man ska uttrycka sig. Det kanske är så att många kvinnor vill ta den rollen och att många män söker någon som tar hand om dem på det sättet? Har en vän som var tillsammans med en kille som i princip förväntade sig att hon skulle plocka upp hans blöta handdukar när han duschat. Han gick alltså ut ur duschen, torkade sig, slängde handduken på golvet och lät den ligga där tills hon tog upp den. Jag får alltså ont i huvudet bara på tanken av att leva med en sån person.

OBS. Antar att det är en del människor i relation som nu kommer tycka att jag behöver en crashcourse i hur det är att vara i en långvarig relation och att jag som singel inte vet någonting och yadiyadiyadiyadiyadi. Men att leva jämställt är min ambition och kommer vara mitt mål i min nästa relation även om det av vissa anses vara en orimlig önskan.