AVSNITT 31 – EXPERIMENTET

Quotefancy-2393-3840x2160

Nu kan ni lyssna på avsnitt 31 där vi går igenom svaren jag fick av mina vänner på frågan varför dom tror att jag är singel. Ni kan läsa mer om det här och här.

Det har verkligen varit en speciell upplevelse och jag är väldigt glad och tacksam för dom som tog sig tid att svara. Det som var mest intressant var att det drag hos mig själv som jag egentligen är mest medveten om men som jag kanske inte trott varit det mest framträdande var det som nästan alla plockade upp på. Konstigt det där. Att en grej som jag ändå är medveten om rörde upp så mycket känslor. Trots att jag fick ett bryt angående svaren då det var något traumatiskt att se allt sammanställt så ser jag det verkligen som en del i resan att lära känna mig själv bättre. Så tack till er som svarade! Vad har ni för tankar om ämnet? Tror ni att folk uppfattar er på det sättet som ni uppfattar er själva? ’

Och som vanligt hittar ni avsnittet på Itunes, Soundcloud eller era andra poddspelare=)

/Emelie

6 comments

  • Profilbild

    Lina

    Hej singelpodden,

    Först, tack för en mycket bra och extremt underhållande podd. Som evig singel har jag länge känt mig väldigt ensam och konstig som aldrig hittat kärleken när alla andra runt omkring mig verkar hitta den en månad efter att de avslutat sitt senaste förhållande. Genom att lyssna på singelpodden har jag insett att jag inte är den enda och att alla de tankar jag har om singellivet även delas av andra.

    Jag har precis lyssnat på avsnittet Experimentet och blev helt fängslad. Detta för att även jag, liksom Emelie, blev irriterad och lite förolämpad. En stor del av det var säkert för att jag känner igen mig i Emelie på så himla många plan (varför jag såklart tycker att Emelie verkar vara en helskön och mycket klok människa). Jag kände nämligen att resultatet av experimentet blev ganska missvisande. Jag tror att de svar som ni fått på frågan har berott på att människor (inklusive singelpersoner själva) så intensivt försöker hitta en logisk förklaring på frågan om varför man inte har någon just för att det inte passar in i mallen att vara singel i den här (30-års) åldern och att det är något fel med detta. I ett försök att hitta svaret börjar man då titta på personligheten eftersom detta ”måste” vara anledningen till att man är singel. Den lättaste förklaringen blir då att personen inte är tillräckligt flirtig och kramig (vilket tydligen är synonymt med att man är öppen). Jag tror inte att detta stämmer.

    På ett sätt är det ju logiskt att söka efter ett svar hos sig själv och den man är eftersom det är något man kan påverka och då kan man kanske lyckas ändra sin situation. Men frågan är om man kan och ska det? Liksom Emelie upplever jag mig själv som en väldigt öppen person. Jag är trevlig och social, även mot människor jag aldrig träffat. Jag har väldigt lätt att skaffa mig vänner. Jag är heller inte rädd för att visa mig sårbar ganska tidigt i en relation för att jag vet att det är så man lär känna människor på djupet. Trots detta har jag också fått höra att jag kan vara distanserad mot killar. Detta troligtvis på grund av att jag är helt värdelös på att flirta, i jämförelse med vissa tjejer i min omgivning som verkligen är mästare på det. Och absolut, de här tjejerna får killar fortare än jag kan blinka. Men, om jag ska vara ärlig så är jag inte direkt avundsjuk på de killar och de förhållanden de får. Det är helt enkelt inte de typer av killar jag är intresserad av. Så ska jag och Emelie då ändra på de personer vi är bara för att lyckas rada upp ett par halvtaskiga 6-månadersförhållanden bakom oss så att vi och de runt omkring oss ska känna oss mer bekväma med att vi ändå har haft lite relationer? Jag är ledsen, men jag förstår faktiskt inte meningen med det. Är inte poängen att om man ska dela sitt liv med någon så ska det vara med någon som gillar ens personlighet som den är. Och jag tänker att vår typ av personlighet inte har en massa förhållanden men att det inte betyder att vi aldrig kommer hitta någon om vi inte ändrar på oss. Den slutsatsen är ju jättedum och skulle innebära att det bara är flirtiga och kramiga människor som lever i förhållanden. Men om jag ser på de personer runt omkring mig som är i långa stabila förhållanden är det definitivt inte en övervikt av de där ”öppna”, kramiga och flirtiga människorna utan snarare de mer reserverade människor.

    Sen är det väl självklart att man alltid kan lära sig saker om sig själv som faktiskt kan vara ett hinder. Som att jag exempelvis har väldigt svårt att släppa kontrollen och faktiskt ge mig hän och utsätta mig för risken att misslyckas. Detta tycker jag är mer givet att det kan utgöra ett hinder mot att bli kär. Det kan jag så klart jobba på.

    Kontentan av allt detta svammel. Jag är så trött på att hela tiden fråga mig själv vad det är för fel på mig och undra vad andra människor tycker att det är för fel på mig. Jag tror, och hoppas, att svaret kanske snarare är att jag liksom Emelie har höga krav (vilket jag har rätt att ha för jag kommer inte vara lycklig om jag ska leva med en person som jag ”nöjt” mig med) och att slumpen inte fört mig i samma bana som den där personen vars krav jag lever upp till och som lever upp till mina krav. Det jag dock kan jobba på är att träffa mycket fler människor och ändra min inställning till dessa möten. För liksom Emelie har jag varit oerhört skeptisk till dejting, men samtidigt är det ju svårt att på andra sätt träffa nya människor. Men att ändra sin personlighet tror jag inte ett dugg på. För övrigt tycker jag inte heller att de som svarat uppfattat det rätt. Att vara kramig och flirtig är inte att vara öppen. Det är snarare bara ett annat sätt att sätta upp väggar och skydda sig själv genom att avleda från ens verkliga personlighet.

    Så tack för ett otroligt bra avsnitt som för mig inte alls resulterade i det man kanske kunde förvänta sig, utan att jag ska sluta fundera på vad det är för fel på mig och istället fundera på hur jag ska utsätta mig för slumpen mycket mer.

    Fortsätt med era mycket spännande och underhållande sändningar! Och, Emelie, ändra inte på den du är.

    Kram/ Lina

    • Hej Lina

      Tack för din kommentar och att du lyssnar på podden=) Du är VERKLIGEN inte ensam och jag tycker det är fantastiskt fint att du känner dig mindre ensam i singellivet genom att lyssna på oss. Jag vet att du, jag och andra i singlar delar samma erfarenheter och funderingar så det är ju bra att vi kan ta del av varandras erfarenheter=) Och så himla härligt att detta avsnittet väckte så mycket tankar och funderingar hos dig. Jag håller helt med om att man inte ska hålla på och fundera på vad man gör fel hela tiden då jag inte tror man gör något fel [eller mer fel än någon annan]. Det är ju asbra att du ska utsätta dig för slumpen också, jag försöker prova på nya grejer för att möta flera människor och gå utanför mitt sociala sammanhang och jag tror det faktiskt hjälper! Om inte annat så får man träffa massa nya spexiga [och mindre spexiga] människor som man aldrig hade träffat annars och det är både lärorikt och rätt skojigt. Lycka till med din resa och uppdatera oss gärna på hur det går=) Kram på dig /Emelie (jag blev för övrigt jätteglad för att du kallar mig klok och helskön haha!)

  • Verkligen fascinerande avsnitt som jag hörde klart idag! Glömde bort att jag avbröt det för döttrarna började prata med mig efter skolan:) Att våga fråga om hur man uppfattas är absolut supermodigt för det krävs mycket styrka att lyssna på det. Ens självbild är precis som ni diskuterar ofta en annan och visst ska man lyssna på andra men man ska också känna efter själv.

    Det du fick höra om distans finner jag enormt intressant för jag finner människor som petar, slår ihop händerna under höga utrop eller gulligullar med alla synnerligen ytliga och inte alls närvarande. Jag får en känsla av att deras sätt mer påminner om att distansera sig själv, de plockar uppmärksamheten bort från något de inte vill visa istället för att släppa garden och låta människor se. Att hålla distans till en del människor är bra och kan handla mer om de människorna än en själv, varför har man distans till de personerna men inte andra? Jag släpper själv inte in alla men de jag väl släpper in får mitt fulla förtroende medan de andra tassar på ytan.

    Och jag förstår att du känner dig berörd Emelie men minns också att upplevelser kan vara förankrade i olika händelser och är de personlighetsdrag behöver de inte vara dåliga. Jag känner igen mig i det som du kallar distans men jag kallar det inte distans och ju mer flamsiga människor jag har runt mig desto tystare blir jag eftersom jag inte är sådan och då får jag höra att jag är tråkig fast jag mest försöker komma på hur jag ska bete mig eftersom det känns som om jag gör nåt fel. Man bedömer ofta andra utifrån sig själv och då kan det bli galet:)

    • Tack för din kommentar! Håller med dig om att man jämför sig själv och bedömer sig själv utifrån andra hela tiden. Men som du säger det behöver inte ens personlighetsdrag/ en sätt vara dåligt😊 / Emelie

  • Profilbild

    Klara

    Så modigt av dig! Jag blir så peppad av detta avsnitt, måste göra något liknande själv! =)

    • Jamen gört! Man lär sig alltid nått:) /Emelie

Comments are closed.

Relaterade Inlägg